Göteborgsposten – 16 april 1868, sida 2

verkliga lifvet, deras och andra folks egendomligheter. Till slut sliter sig Litwinow lös ur de band, som hållit honom fången, för att återvända till sitt hem och i troget arbete för befästandet af sina forna lifegnas frihet och välstånd förgäta det usla i de honom omgifvande förhållandena. Det pessimistiska omdömet: Allt ryskt är rök och dunst, ingenting vidare! bildar slutet på den egentliga romanen. Måhända ännu mera mördande än sjelfva denna berättelse är det bihang, som Turgeniew vidfogar densamma. Hjelten återfinner de framtidsborgare, som i Baden-Baden föresatt sig att slå den gamla verlden i spillror, några år senare i sjelfva Ryssland. Vinden har emellertid i sjelfva verket kastat om, d. v. 8. att i st. s. den revolutionära hänförelsen för en panslavistisk och socialistisk republik har trädt den nyktra realismen i den af nationala institutioner omgifna, Polen tillintetgörande absolutismen, den nyaste Katowska mrans herrlighet. Hufvudmännen för verldsstormarne i Heidelberg, den djupsinnige Gubarew, försöker att oaktadt emancipationen ånyo taga till folkplågarens gamla handtverk; den radikale löjtnanten, som föraktfullt sett ned på Gneist och Macaulay, nöjer sig med att för sina kamrater hålla föredrag öfver Dynasmus och Buddhismus; en annan radikal, hvilken velat spela terrorist å la Robespierre, har blifvit tullförvaltare; en tredje, hvilken såsom slavophil svärmat för allt äkta ryskt, har blifvit postskrifvare och glädjer sig öfver, att det ingenstädes i Europa sinnes så feta gäss som i Ryssland! Så lyder det omdöme, som en ryss, hvars fosterlandskärlek icke betviflas ens af hans motståndare, fällt öfver den nyaste ryska eran, de första frukterna af de mycket omtalade liberala reformerna. Han saknar hvarje fast, sund bildningsbasis, på hvilken man kan vidare bygga och hvilken bjuder en borgen för framtiden; han klagar ötver att genom den fullständiga bristen på sedliga elementarbegrepp de bildades hela äflan hos hans folk efter frihet och menniskovärde endast är rök och dunst, hvilken spårlöst försvinner, så fort vinden blåser från annat håll. Jag vill omtala äfven en annan rysk egendomlighet, säger förf. genom den gamle Portugin, i hvars mun han lägger sina egna åsigter: hör på! Antagom, att en af oss är skriftställare och hela sitt lif igenom på prosa och i vers ifrat mot dryckenskapen och bränneriförpaktningens system; plötsligen anlägger han tvenna brännerier och hundrade krogar, och det generar honom ej det ringaste! Turgeniew vill med sin roman, synes det oss, säga, att Rysslands framtidsförhoppningar hvarken hvila på det gamla aristokratiska samfundet, som anser en återvändo af förhållandena under Nicolaus möjlig och önskvärd, eller på den så kallade demokratien, hvilken f. n har makten i sina händer och vill genom ett förödelsekrig mot alla vesteuropeiska elementer grunda den absolutistiska nationalstaten, utan på samfundets mellersta lager, isynnerhet den lilla landsortsadeln, hvilken inlagt så stor förtjenst om bonde-emancipationens genomförande och representerar den ryska medelklassen. Denna åsigt delas äfven i sjelfva Ryssland inom allt större kretsar. Frankrikes lagstiftande kår sammanträder d. 20 d:s. Nu uppgifves det åter, i strid mot hvad som förut berättats, att nya val skola företagas inom denna sommars utgång. Moniteur meddelar en berättelse från inrikesministern Pinard om afslutandet af mönstringsrullorna öfver mobilgardet. Berättelsen framhåller, att saken öfverallt regelmessigt utförts; i städerna och på landet visades det största tillmötesgående, endast i Montauban, Toulouse, Bordeaux och några andra städer stördes lugnet och udpslogos upproriska plakater. Det oaktadt har armelagen segrat öfver alla hinder och beskyddas af befolkningens patriotism och kloka tänkesätt. Lagens första tillämpning har varit en ny anledning att bevisa nationens oförändrade tillit tillkejsaren. — — —