Göteborgsposten – 16 april 1868, sida 1

— För hvad ändamål? frågade Harriet i upprörd ton. — Inser ni ej, Harriet, sade han allvarligt att det är fullkomligt klart att Dallas aldrig sett sin kusins porträtt, i annat fall måste han ha igenkännt ansigtet? Det är tydligt att mr Felton ej har något porträtt af Arthur med sig och det är af högsta vigt att om också blott för några få timmar, tills vi hunnit öfverlägga om saken, förhindra att George Dallas får se ett sådant. — Ni valde ett underligt sätt att vinna tid, Stewart, sade Harriet. Hade ni kommit hem i det tillstånd att ni kunnat säga mig sanningen, skulle tid verkligen ha vunnits. Vi skulle då ha kunnat rest idag på morgonen. — Rest! sade Routh. Hvad menar ni? Hvad skulle det ha tjenat till? — Kan ni fråga det på fullt allvar? genmälde hon. Har någon annan utväg framställt sig för er? — Jag vet ej, Harry. Jag är förvirrad. Slaget var så hårdt att det enda jag kunde tänka på att göra var att försöka döfva smärtan deraf för ögonblicket. Jag vet mig aldrig förr i min lefnad ha druckit med afsigt att förvirra mina tankar; men jag kunde ej hjelpa det, Harry. Upptäckten var så långt öfver allt hvad jag kunnat föreställa mig eller befarat. — Den tid har varit, Stewart, sade Harriet långsamt och med tonvigt på orden, då ni i stället för att förvirra era tankar, om någon farhåga eller svårighet framställt sig för dem, skulle genast ha kommit och yppat alla era bekymmer för mig; olyckligtvis för oss båda är den tiden, som jag tror, förbi.