Göteborgsposten – 15 april 1868, sida 2

mnmmiii m lsU-m?ntetetee — Ja, sade han. Denna förbannade sak skall aldrig råka i glöfaska, tror jag. Jag kan knappt omtala för er hvad som händt, Harry, och tillochmed ni skall svårligen finna någon utväg ur denna svårighet. Det låg en anstrykning af medlidande för henne i hans ton. Han led verkligen då han förutsåg den smärta hon skulle erfara. — Tala — tala, upprepade hon svagt, i det hon hastigt och liksom ofrivilligt tillslöt sina ögon, hvilka för en noggrann observatör skulle ha talat om beständiga lidanden och farhågor. — Sitt ner, Harry. Han reste sig upp under det han talade, förmådde henne sätta sig ner på sin stol och ställde sig framför henne i det han höll båda hennes händer i sina. — Jag har fått reda på att den man ni kände som Philip Deane — var Arthur Felton, George Dallas kusin, den man de anställa förfrågningar efter, hvilken de vänta hit. Hon lät ej höra ett enda utrop, ej ett ljud gick öfver hennes läppar. Hon skälfde till i stolen der hon satt, hennes utsträckta händer blefvo kalla och lågo orörliga i hennes mans. Hennes vidöppna blå ögon uttryckte en outsäglig fasa och blekheten på hennes kinder öfvergick till askgrått. Stewart Routh, som fortfarande stod framför henne och höll hennes händer i sina, såg den spöklika förändring som hennes ansigte undergick och som tolkade — bättre än ord kunde tolka — det qval hon led, han såg den och trodde ett ögonblick att hon var döende. — Harriet, sade Rruth — Harriet, låt ej smärtan så