Göteborgsposten – 15 april 1868, sida 2

för hans sak var Harriet stark och medveten om sin styrka; men för en kamp i hvilken han skulle ställas emot henne, i hvilken han skulle vara hennes fiende, ryggade hon tillbaka, liksom ett blad drager sig tillbaka för elden. Hon stod vid hans sida då hon gjorde honom denna fråga. Hennes bleka och lugna ansigte, den lilla hvita handen sakta lagd på hans skuldra, de klara genomträngande blå ögonen, allt hade det gamla löftesrika utseendet af hjelp som aldrig felade, råd som aldrig missledde. Han tänkte på alla dessa saker, han kände allt detta, men han tänkte ej längre på eller vårdade sig om den kärlek som varit deras motiv, deras lif. Han satt dyster med blekt ansigte, rynkad panna, ena handen hvilande på knät, den andra oroligt trummande på bordet; hans ögon voro vända bort ifrån henne och en lång stund efter det hon talat bibehöll han en mulen tystnad. — Säg mig, Stewart, upprepade hon i vekare ton under det hon sakta flyttade handen från hans skuldra till hans hals, säg mig hvad det är. Jag vet att allt ej är som det borde vara. — Han vände ansigtet mot henne. — Minns ni hvad ni sade, Harriet, då detder brefvet kom från Poynings — hvad ni sade om hydran och dess hufvuden? — Jag minns det, svarade hon. Hennes bleka kind blef ännu blekare, men hon drog sig närmare hans sida, och hennes fingrar slöto sig ömmare intill hans hals. Jag minns det. Ett annat hufvud har sprungit upp och hotar er.