Göteborgsposten – 14 april 1868, sida 1

-Alan. Han torstod huru afundsstrangen Skunre anslås, och gjorde det äfven med framgång. Han medgaf svårigheten att ersätta pri-vattbankerna; men något sätt måste dock utfinnas, ty nu förtjena de 2 mill. rdr årligen på sin sedelutgifning. Rådman Björck medgaf att de enskilda bankernas organisation icke var så bra, som den borde vara; men framhöll att de gjort mycken nytta och ogillade att man ville rubba det bestående innan något nytt och bättre kunde sättas i stället. Åusäg önskligt om bankerna blefvo ålagda att med silfver inlösa sedlar. Med motionens bifallande vanns intet, och han ville derföre afslå den. Då hr Björck slutat uppstämdes starka rop på proposition, ty ämnet var uttömdt. Men då Carl Anders Larsson uppropades blef det tyst i salen. Han sade sig vara fullt öfvertygad om att Erik Olsson aldrig hade anat att hans motion skulle föranleda en så långvarig debatt, och den hade äfven upptagit mera tid än motionen var värd. LTalaren förstod ganska väl hvarföre man ej var nöjd med privatbankerna, och huru man än lagstiftade, så skulle man ej bli belåten med dem förr än de kunde åstadkomma en obegränsad utlåning utan återbetalningsskyldighet. Skratt). Ånyo hördes starka rop på propositien. Hrr Hierta och Siljeström uppropades, och fingo ordet, men åhördes icke. Ledamöterna samtalade högt, och sorlet öfverröstade talarne, som missmodiga slutade temligen snart. Till sist uppropades Erik Olsson — diskussionens A och O. IIan läste nu upp ett skriftligt anförande, om hvilken ingen tog kännedom. Utgången af debatten känner ni redan. De enskilda bankernas motståndare anse sig hafva vunnit ven stor moralisk seger och den glädjen må dem gerna vara beskärd. mm mo mm 4 Mm RS MM — — rr MM DM A — A09 — D. 11 April. Sedan förliden Thorsdag befinna vi oss midt uppe i en ministerkris. Den nya representationen, som framkallat den, har hittills ieke varit med om någon sådan, och den har således på sätt och vis nyhetens behag. Men om vi icke allt tör mycket misstaga oss, skola dylika kriser hädanefter icke blifva sällsynta, såvida icke konungens blifvande rådgifvare förse sig med en kristens tålamod ocu dertill göras mera osårbara än Achilleos. Annars är det icke omöjligt att ministörförändringarne kunna bli nästan lika talrika här som i Grekland, der sexton olika ministörer sett dagen från d. 30 Oktober 1863 och tills nu. Det är klart att den ofvannämnde ministerkrisen skall väcka stort uppseende och tillika framkalla bekymmer, det senare emedan Sverige är ganska fattigt på stats män som åtnjuta anseende. Man skall erkänna att ministeren De Geer eger landets förtroende och att det skall blifva ytterst svårt, att icke säga omöjligt, att konstruera en ny minister, som erbjuder lika betryggande garantier för redbarhet och verklig fosterlandskärlek. Af hufvudstadens större tidningar skall ni inhemta att de fyra departementschefernas atskedstagande alldeles icke gillats. Man skulle naturligtvist helst sett om de qvarstannat på sina platser, helt enkelt derföre, att ingen af dessa tidningar förmår att uppställa några antagliga kandidater, och de förklara derföre att sådant alldeles icke åligger dem. Vid gårdagens sammanträde i Första kammaren anade wan att ministerkrisen skulle föranleda en interpellation, och åhörareläktaren var derföre ganska talrikt befolkad. Nere i salen bakom representantbänkarne observerades åtskilliga af Andra kammarens ledamöter, srih. Liljencrantz, hr Key, hr De Mar m. fl. såsom åhörare. Sedan några protokoll blifvit justerade, begärde general Haselius ordet. Han anhöll att de närvarande statsrådsledamöterna ville upplysa om orsakerna, såvida de voro af politisk natur, till de fyra statsrådens afskedstagande. H. exc. grefve Manderström, som nu icke längre satt på staterådsbänken, utan på sin plats såsom representant för Vester Norrlands län, påminde huru vid förliden riksdag yrkats en nedsättning af 20,000 rdr på anslaget å tredje hufvudtiteln; att han då ansett nämnde nedsättning icke vara välbetänkt, men att han lofvat föreslå sådan minskning i anslaget, som enligt hans uppfattning vore verkställbar med hänsyn till landets bästa. Derföre hade den nu församlade riksdagen mottagit framställning om en sådan nedsättning med 21,950 rdr och med förslag till vidare nedsättning nästkommande år. Vid nyligen verkställd gemensam omröstning hade dock riksdagen ytterligare nedsatt anslaget. Han ansåg denna åtgärd icke öfverensstämmande med landets sannskyldiga nytta och med statstjenstens behof. då riksdagen tillika ingått i de