Göteborgsposten – 14 april 1868, sida 1

all IKA 4IDLIAB 4 ÅAHRHAUANLL SMP 7F7 m sin motion. Efter honom fick rektor Ocklind ordet. Han sade sig icke rätt kunna satta hvad med motionen egentligen åsyftades. Vore meningen att hindra all konkurrens? Då försor man ytterst obetänksamt. Föreställde man sig att sedelemissionen var så vinstgifvande för de enskilda bankerna, så misstog man sig. Det är egentligen depositionsrörelsen som lönar sig, men den hindrades icke genom bifall till Erik Olssons motion. Tal. biföll derföre betänkandet. Fabrikör Svanberg — som numera har talat upp sig — sade sig hafva upptäckt att den strid som nu pågick, fördes emellan kapitalisterna och de obemedlade jordegarne; han ogillade att bankerna slagit under sig så stora kapitaler, ordade om omöjligheten att numera mot de bästa inteckningar erhålia lån på längre tid i bankerna, ansåg bankintresset böra tillbakabållas, och slutade med att yrka återremiss. Nu ryckte Östman, Medin och Wigardt fram, den ene efter den andre, alla ifriga motståndare till privatbankerna, hvars makt de ville stäcka, dock för all del icke så att något strypsystem infördes; dessa talare tycktes drömma om bankernas förvandlande till undsättningsanstalter. Landssekter Ahigren gjorde sig verkligen stor möda, både att upplysa och att vederlägga de föregående talarne, som i hr Key erhöllo en god och väl behöflig bjelp. Han afstod dock ifrån användandet af de stora fraserna af egen tillverkning, med hvilka han eå gerna vill ta de ensaldiga; han citerade Michel Chevalier, förordade upptagandet at sinanskomitåens förslag, påyrkade att en brygga skulle slås mellan det närvarande och framtiden, gjorde anspelningar på de enskilda bankernas delaktighet i förfalkningar, rymningar och sjelfmord, men, erkännande att nämnde banker ändå voro behöfliga, varnade han för alla svåra brytningar och föreslog till sist en särskild af honom formulerad resolution. Kapten v. Proschwitz fästade uppmärksamheten derpå, att om E. Olssons motion godkändes skulle följderna deraf blifva ganska bekymmersamma, särdeles för de banker hvilkas otroj snart upphörde. Han förordade en sådan framställning som gjorts i Första kammaren af riksarkivarien Nordström, neml. att oktroj väl skulle beviljas bankerna äfven framgent, men med vilkor att de skulle underkasta sig en framdeles skeende lagstiftning. Hr Lindström begagnade en fin ironi mot den beskedlige Erik Olsson, och undervisade hr Svanberg i teorien för bankväsendet, uttalade oförbehållsamt att det var afunden som framkallade de hätska anloppen på de enskilda bankerna, och fann det derföre ganska naturligt att man törbisåg den stora nytta, som dessa inrättningar medfört. Grefve Posse vitsordade äfven privatbankernas nytta, och betonade att om rörande dem så lagstittades, att sedelutgifningen måste upphöra, så blet följden att de inteckningar, uppgående till 40 mill. rdr, som i bankerna äro engagerade, måste uppsägas. Han ansåg det betänkligt att sedelutgifningsrätten ställes oberoende af riksbanken; törordade finanskomitens förslag, en vexelbank och en lånebank med enskilda delegare i den senare, och erinrade att om Olssons motion godkändes och således ingen bank med sedel-utgifningsrätt fick oktrojeras, så låg deri ett monopolium för de banker, hvars oktroj icke tilländagått. Frih. Gripenstedt fick nu ordet. Hans föredrag räckte en timma och afhördes med odelad uppmärksamhet. Han skildrade med den stora sakkunskap som han eger och med den klarhet i framställningssättet, som är honom eget, allt det vankelmod, hvartill representationen gjort sig skyldig i afseende på privatbankslagstiftningen, huru det ena systemet efter det andra förordats och klandrats; han uppdrog skilnaden mellan de skotska och svenska bankerna, och visade huru de senare erbjödo fördelar för det allmänna som de förra saknade; han visade den nytta som de svenska privatbankerna gjort, och vederlade de af afunden dikterade anmärkningar, som mot dessa banker blifvit gjorda. — Frih. Gripenstedt uttömde så ämnet, att de talare som kommo efter egentligen endast upprepade hvad som förut blifvit sagdt. Troligen var det just derföre att frih. Gripenstedt undergräft motståndarnes flacka argumenter, som Jöns Pährsson, hvilken uppropades nästefter, beklagade det olyckliga förhållandet att den föregående talaren (frih. G.) tagit tiden så länge i anspråk, hvarföre han, efter att hafva slungat fram några anathemer mot bankerna, som uppslukade alla kapitalerna och utsugade jordbrukarne, yrkade återremiss af punkten. Landshöfding Troil vitsordade, på grund af den erfarenhet han egde såsom landshöfding i ett af våra folkrikaste län, den stora nytta, som de enskilda bankerna medfört, och