Göteborgsposten – 14 april 1868, sida 1

rad, äfven derföre att det var första gången nan såsom krigsminister mötte riksdagen. Detta berättigade hans afgång, och de öfrige afgående ministrarne delade hans åsigt, anseende sig äfven böra resignera. Statsrådet Lagerstråles afgång har långt förut varit beslutad ), men har af särskildt skäl uppskjutits till nu, då åtgärden påskyndats. — För egen del hade frih. af Ugglas törst efter långvarig tvekan och endast på försök mottagit finansportföljen, med uttryckligt vilkor att få återgå till sin förra plate om han fann sig icke kunna gå representationens anspråk till mötes. Till följd af det sätt hvarpå flera frågor af riksdagen behandlats, var det för honom klart att repvesentationen intagit en sådan ställning till regeringen att det för honom och sannolikt äfven för kommande regeringsledamöter skall bli omöjligt att med friskt mod fylla det mödosamma kallet, och han hade derföre ansett sin pligt vara att afgå. General Hazelius sade sig alls icke vara tillfredsställd med de afgifna förklaringarne. Han försäkrade att riksdagen aldeles icke intagit någon oppositionel ställning mot regeringen, erinrade om ståndsriksdagarnes bittra opposition på riddarhuset och i det gamla borgarståndet med den tyste Billström och den dundrande Petrö i spetsen. Ledamöterna i Första kammaren voro spaka som lam (— presidenten grefve Mörner spratt till och kastade en vred blick på den lille generalen). Talaren trodde att statsråden innehade sina platser, icke för lönens skull, utan tör att arbeta och skörda obehag; det var derföre ett farligt prejudikat om de på grund af för stor sensibilitet togo afsked. (Man skulle häraf kunna sluta sig till att hr H. hyllar ordspråket små chikaner tål jag, blott jag vinner i hufvudsaken; men hittills har hr H. visat sig mycket ömtålig och tillochmed rasat, då han stött emot). För småsaker skulle statsrådet ej taga afsked; det gaf endast fart åt de portföljhungrigas lystnad. Grefve af Ugglas ansåg, och med full befogenhet, att den föregående talaren dragit ned frågan från dess rätta ståndpunkt. Det var af mindre betydenhet att än huru im slag vägrades. Grefve Manderström hade an4 tydt sin åsigt vara, att han åtminstone icke förmådde upprätthålla ärendenas gång i utrikesdepartementet då nödiga anslag vägrades. Det vägrade anslaget till be ästningsarbefen utgjorde ett fullständigt misstroendevotum mot krigsministern. Sedan representationen och regeringen nu mötas årligen måste förtroendet mellan statsmakterna blifva större, om samarbetet skall blifva angenämt. Flera omständigheter visade nu att representationen fann ett nöje uti att nagga regeringen, att bereda henne obehag, och att göra dess ställning så svår som möjligt. Talaren gillade detsteg som de afgående statsråden tagit. De som nu nagga regeringen kunna ju på försök stiga fram och taga styret om hand. Riksarkivarien Nordström, beklagande hvad som skett, erinrade att det här gällde en principfråga, den neml. om representationen egde rätt att utan regeringens bifall minska de anslag som en gång blifvit uppförda på ordinarie stat. Den frågan hade icke blifvit löst genom det tagna steget. Denna princip var dock en af vårt statsskicks hörnstenar. Dermed var diskussionen afslutad. Det var ganska bra att general Hazelius gjorde den ofvananförda interpellationen, ty den framkallade upplysningar om verkliga skälen för ministerkrisen. Man kan dock ifrågasätta om hr Hazelii reflexioner, sedan hans interpellation blifvit besvarad, voro saken och honom värdiga, om de icke antogo karakter af ötversitteri, om de icke kunde tydas så att äfven han plötsligt angripits af lystnad att på gamla dagar försöka sig i en taburett och ville inför verlden visa att han hvarken är ömtålig eller sårbar ens i hälen. Dagligt Allehanda kan icke dölja sin förtjusning öfver frih. af Ugglas och hr Lagerstråles utträde ur konseljen — de äro nemligen utbildade frihandlare. Häraf torde man sluta, att någon förhoppning hyses om bildandet af en icke-frihandlare-minister. Om vi icke äro allt för illa underrättade hade h. exc. frih. De Geer äfven inlemnat sin afskedsansökan, men at konungen blifvit förmådd återtaga den, under förhoppning att kunna komplettera regeringen med personer, hvars åsigter öfverensstämde med de som regeringen hyllar. Lyckas icke det — och vi hysa i detta afseende stora tvifvelsmål, ty få äro de som hafva lust och råd att äfventyra sin ställning under så prekära förhållanden —, så är det klart att äfven frih. De Geer atgår. Statsrådet Carlson anses i alla händelser sitta qvar, för såvidt på honom sjelf beror. Att katastroten framkallats at landtmannapartiet, ligger i sakens natur; att med detta parti i tysthet förenat sig de ledamöter, som aldrig skola förlåta ministeren De Geers stora förtjenster om representationsretormen, är li— — mm mm — HH HÄMMA O ALA HH DM A