Göteborgsposten – 7 april 1868, sida 2

ett slags förtviflad kärlek; men allt det lugn, all den kraft all den otvungenhet som först utmärkt denna kärlek hade försvunnit. Hon älskade honom nu liksom förr med passionens hela styrka, men med ett slags trots derjemte, ett slags fruktan som stundom plötsligt öfvergick till en motvilja, hvilken hon sökte bekämpa som fysisk feghet, ty den kom benne att skygga tillbaka för honom i mörkret och tillsluta öronen för ljudet af hans andedrägt under sömnen. Hon förebrådde sig detta bittert och frägade sig sjelf om hon, som gifvit honom hela sitt lif, hela sin varelse, som för hans skull afstått från hem, namn, slägt och Gud, skulle rygga tillbaka för honom nu. Hon hade ej sökt bedraga sig sjelf; hon hade ej sökt öfvertyga sig att han var någon annan än han i verkligheten var; hon älskade honom, just sådan han var, hvarken bättre eller sämre. Hon lefde för honom, hon hvarken trodde på eller önskade något annat lif, och om på sista tiden en ryslig ångest förmörkade detta lif, var det ej mer än tillbörligt att hon hade sin andel deraf. Det var ej lätt, ty hon var qvinna och svag; hennes nerver kunde skakas ibland och fantomer svärma omkring henne; sömnlöshet kunde göra henne utmattaa och hennes läppar kunde tryckas af ett slags förtrollning, under hvilken de förgäfves försökte återtaga sitt gamla småleende eller låta höra de gamla uttrycken af kärlek och hängifvenbet. (Forts.)