Göteborgsposten – 7 april 1868, sida 2

den dag, då drottningen anförtrodde honom bildandet af ett kabinett! Lifvad af en alltid poetisk inspiration och en viljokraft, som icke fruktade för det bizarra, tillbragte Disraeli flera år måd att skrifva goda romaner, oftast fulla med politiska paradoxer, och roade sig såsom Alcibiades med att på tusen sätt afhugga svansen på sina hundark. Han gick vid denna tid tillochmed ända derhän att försöka sig med diktandet af ett episkt poem, The revolutionary Epick, hvaraf han ännu för fyra år sedan lät trycka några fragmenter, som han tillegnade lord Stanley, för hvilken han hyste en liflig sympati. Det svåraste hindret för Disraeli inom det engelska samtundet och just inom torypartiet, till hvilket han i politiskt hänseende hyllade sig, låg i hans judiska ursprung, hvilket talar i hans namn. Han räddes likväl ej, utan grep tjuren vid hornen. Han skref Abray. en poetisk roman som upphöjer en af dessa medeltidens judar, hvilka försökte att med vapenmakt återtaga Jerusalem, och senare framställde han, uti den fängslande och blixtrande berättelsen Coningsby, i Sidonia den store och hemlighetsfulle kosmopolitiske juden, hans verks filosofiska orakel. Inkommen i Underhuset år 1837, blef han afbruten uti sitt första tal, och den, som huset nu erkänner såsom sin främste talare, måste åter sätta sig, i det han sade till de hånfulla närvarande, att han nog skulle tvinga dem att höra honom en dag. Han höll ord, såsom vi veta. Och han, skriftställaren, bekläder nu den främsta platsen i Europa. ÅJag har icke någon annan vapensköld än litteraturen, sade en gång Disraeli stolt, tilläggande: Jag är en adelsman at pressen (a gentleman of the press). Adelsmannen af pressen är Storbritanniens förste minister, och hvilken har varit hans ledsagare dit upp? Lord Derby, den 80-årige lord Derby, af saxisk slägt croiserad med normandisk slägt sedan Englands erötring af normanderna, således en fullblodig ädling, Englands rikaste man, hvilken eger en betydande del af den jord, hvarpå London är bygdt, en af sin tids bästa och modigaste talare, diskussionernas prins Rupert, kallade en gång lord Lytton honom. Man har således fullt skäl att med intresse följa Disraeli, äfven om den nu inledda kampen icke berörde just den ide, som vår tid inskrifvit på ein sköld i alla länder: den fria kyrkan i den fria staten! Telegram från England har angifvit, att Gladstone segrat i Underhuset med 338 röster mot 272, så att hans förslag om den episkopala statskyrkans upphäfvande på Irland nu ingår till utskottsbehandling. Det nederlag, regeringen härigenom lidit, skall troligen likväl icke hafva dess afträdande till följd, emedan Disraeli skall hafva beslutat upplösa parlamentet och hänvisa sakens afgörande till ett nytt (reformeradt) parlament. Hufvudslaget mellan representanterna för de båda olika meningarne, Gladstone och Stanley, stod d. 30 Mars, då båda i långa föredrag motiverade sina förslag i Underhuset. Times säger, att Gladstone talade under sitt partis ändlösa jubel, hvilket helt visst mera härledde sig från sjelfva ämnet, än från talarens utomordentliga begåfning. Argumenterna till förmån för hans förslag voro så enkla och träffande, att den verkliga uppgift, som tyngde på honom och hans parti, bestod i att förklara, hvarför de sjelfva så länge dröjt med att angripa den irländska statskyrkan. Hvar och en visste äfven mycket väl, hvad Gladstone skulle säga; frågan gällde, hvad lord Stanley skulle svara derpå. Gladstones tal, som varade i inemot 2 timmar, fyller i Times 5 tätt tryckta spalter. Stanleys var jemförelsevis kort; det upptog endast halfva tiden. Då Gladstone reste sig, dröjde det en stund, innan han kunde komma till ordet, så döfvande och ihållande voro de bifallsyttringar, med hvilka han helsades af sitt parti. Tal. lade märkbart an på att undvika alla polemiska uttryck och endast lägga åhörarne sakens vigt på hjertat. Efter en längre inledning förklarade han det vara sin afsigt att, då huset konstituerat sig som utskott, uppmana detsamma att förklara, att den tidpunkt nu var kommen, då den i Irland upprättade kyrkan måste upphöra att bestå, för så vidt den var ett nationalt-religiöst institut. Gladstons tal, som var kryddadt med citater ur Burke, Shakspeare och latinska skalder, slöt sålunda: Det är vår pligt att noggrannt och väl öfvervaka allt, innan vi taga det första steget i en sak sådan som denna, men ha vi en gång kommit in i den, så böra vi äfven genomföra den såsom män och göra allt hvad i vår makt står, för att aflägsna allt det olyckliga agg och den fientlighet, som ännu finnes