Göteborgsposten – 7 april 1868, sida 2

Prån Utlandet. Den parlamentariska kampen i England angående den irländska statskyrkan drager hela verldens uppmärksamhet mer och mer till sig. Kampen omfattar ej heller allenast den irländska kyrkofrågan, utan vänder sig äfven, såsom vanligt i England, kring hvilketdera partiet som skall ha makten — tories eller whigs, de förra förnämligast representerade at Disraeli och Stanley, de senare af Gladstone och John Bright. Det är märkligt att se, huru händelserna här utbyta rollerna mellan skådespelarne. Disraeli, sjelf af hebreiskt ursprung och allt annat än anhängare af statskyrkan vid sitt första uppträdande på offentlighetens vädjobana, är nu dess främste försvarare, tillsvidare åtminstone, under det att Gladstone, den fromme Gladstone, som i mer än en skrift uttalat sig till hennes förmån och varit representant för sjelfva det hög-ortodoxa Oxford, nu står i teten för den falang, som rycker fram för att ruska på denna statskyrka, på Irland att börja med, ohurn det är tydligt, att derpå snart skall följa en liknande kamp mellan statskyrka och dissenters i sjelfva England. Disraeli, såväl söm Stanley, är en alltför fin politiker, att icke inse, det motstånd mot reformen i denna viig är i längden omöjligt. Men de kunna ej genast gifva vika, emedan de då skulle bryta med sitt parti och kasta detta i armarne på deras fiender, hvaraf deras fall snart skulle följa. Det är derför af vigt för dem att vinna tid, hvarunder de kunna hinna att bereda sina anhängare för förändringen och få till ståhd ett förslag, hvilket kan, likasom vid representationsreformen som just genomdrefs af Disraeli, förena alla partier, åvägabringa något verkligt och afhjelpa Irlands djupaste klagomål i detta hänseende. Lord Stanleys ändringsförslag gick äfven ut derpå, att det nuvarande parlamentet kunde uttala sig för önskligheten af statskyrkans upphäfvande på Irland, men öfverlemna åt det i enlighet med den nya vallagen valda parlamentet att fatta bestämdt beslut. Vi meddela här nedan en kort redogörelse för sakens utveckling i den parlamentariska debatten. Emellertid är det onekligt, att Disraelis ställning härvid blifvit något prekär. Det skall fordras mer än vanlig skicklighet, mjukhet och finess att kunna draga sig ur denna klämma. Det är derför icke underligt, att Disraelis person lifligt intresserar den politiska verlden. Disraeli är ock en intressant personlighet. Genom sitt eget snille har han gradvis uppstigit till sin nu innehafvande höga plats. Denna lycka innebär ingen hofgunst, ingen högadlig förbindelse, ingen partifanatism och ingen demagogisk popularitet. Den är endast verkningen af menniskans öfverlägsenhet. Disraeli hade på visst sätt allting emot sig, då han, ännu icke tjugo år gammal, gjorde sitt inträde i verlden med att i Vivian Grey skrifva sitt lifs roman, hvilken han nu onekligen ledt till den ärofullaste upplösning. Hvilka vexlande äfventyr ligga ej emellan Vivian Grey och