Göteborgsposten – 3 april 1868, sida 1

å gör Lunga Liljencrantz. Lik sin frände trih. Knut Bonde, pysslar han med den mindre industriens angelägenheter, och har ställt sig i spetsen för en folkbank, först utan arvode, men sedan med årlig lön. Sådant ger anseende, inflytande! Och så blef han skarpskytt, och så stadsfullmäktig i Stockholm, och så ledamot af komiten för de polska landsflyktige; — vi ansvara dock ej för den kronologiska ordningen. Och hufvudstaden press, den hade han på sina fem fingrar, från Aftonbladet och Fäderneslandet till lilla Nisse, alla folkvänners djupa beundrare. Hvad under då att han vid riksdagsvalen till Andra kammaren segrande inryckte på Stockholmsbänken med Blanche och Hierta vid sin sida. Frih. Liljencrantz motion vid förra riksdagen, angående indragningar på ministerstaten, smakade förmodligen hans slägting utrikesstatsministern som en dugiig pris spansk snus, men hr L. var vid den riksdagen ej rätt gerna sedd af något parti. Vid den innevarande förhjelptes han af Ålandtmannapartiet, sedan hans försök att närma sig motsidan misslyckats, in i konstitutionsutskottet, der han förmodligen kraftigt bidragit till att formulera det betänkande han nyligen ganska skickligt försvarat. Men hans stora affär denna riksdag var försvaret för statsutskottets förutnämnda utlåtande angående indragandet af det till regeringens disposition ställda sjöfartsanslaget, eller rättare dess nedsättning till en tredjedel. Sannolikt var det långt mindre saken än sättet, som vid Andra kammarens diskussion deröfver föranledde excellensen De Geer att af anslagets beviljande göra en kabinettsfråga. Men sedan de tå intrycksrika orden en gång fallit, då var unga Liljencranta sublim. Trotsigt stampande kammarens röda matta med sin lilla aristokratiska fot och föraktligt pekande på ministerbänkarne midtemot, förklarade han käckt, att nu visste man huru föga ofelbara dess innehafvare voro, de der herrarne, som orden föllo och att han ej lät skrämma sig af deras hot. Men kraftyttringen slog öfver målet, och det under diskussionens lopp framställda, i sig sjelf ej obefogade yrkandet på återremiss föll med en förkrossande majoritet. En följande dag skulle br Liljencrantz göra ett utfall mot hushållningen under åttonde hufvudtiteln, men kom i hettan att förlöpa sig i en cul de sac, der han under en stund på det mest tragikomiska sätt stångades både af den egna och den fiendtliga hjorden. Landtmännen tyckte väl ej mycket om att den gode friherren genom sitt personliga öfvermod förstört deras ganska goda positioner, och derpå är väl ej så mycket att undra. Bättre rustad och med säkrare beräkning började frih. Liljencrantz ånyo fälttåget i den s. k. dechargorågan. Med en för öfrigt ganska förklarlig blygsamhet, hade landets erkändt största tidning sorgfalligt för sina läsare förtegat allt, som på något sätt kunde hafva att göra med de Sundstedtska tomterna, men nu blef det på en gång annat ljud i skällan. 1 en ljungande artikel, som röjde den talentfsulle demokraten Hedins röst men frih. L:s aristokratiska händer, anlades på Ålandtmännen och på de gamla riksståndens liberala alla medel som den bästa mancge anvisar den skicklige ryttaren, för att få djuret att bära upp d. v. s. få dechargebetänkandet, särdeles i tredje punkten (om det nya stockholmska salutorget) lagdt af Andra kammaren med gillande till handlingarne. Friherrens tal var tormfulländadt, nästan elegant och framfördes vida skickligare än i sjöfartsanslagsfrågan. Endast i slutet glömde han sig något, då han i högstämd menniskokärlek förklarade att de aftroppande statsråden skulle af sina efterträdare så erfara en mildhet i medfart, som de aldrig kunnat vänta sig. Det var skada hr L. ej sjelf fick observera det minspel dessa ord framkallade på en del af hans egna anhängares ansigten. Debatten var slut och grafven forcerad på ett hår: en öfvervigt af fyra röster, men till hvad pris! Djuret låg sprängdt vid ryttarens fötter. Hr Liljencrantz är ingen vanlig trivol ung man; han är om någon född att göra lycka. Ett bottenklart af ingen entusiasm förvilladt förstånd, en kombinationsförmåga vida utöfver hans lefnadsår och tjensteår vid hofvet, en ovanlig arbetsamhet och en för hans ålder ganska vacker fond af statsekonomiska och politiska kunskaper: det är ingen dålig vägkost vid den börjande vandringen in på mannaålderns allvarsamma bana. Men hr L. är ej lyckobringande för dem till hvilka han sluter