Göteborgsposten – 3 april 1868, sida 1

honom och han var ej i den behagligaste sinnesstämning. Det sätt hvarpå han uttryckte sin missbelåtenhet med mrs Ireton P. Bembridge (hennes blotta namn retade honom) roade mig utomordentligt. — Verkligen. Hvarigenom har hon framkallat hans vrede? — Jag kunde ej vänta för att afhöra förklaringen fullständigt, men han sade något om en man som han särskildt räknat på här, men som råkat i hennes nät Harriet betraktade George uppmärksamt och forskande. En fråga sväfvade på hennes läppar men hon höll den tillbaka. — Jag gick tillbaka för att se efter så snart jag kunde bli qvitt Hunt, fortfor George, men ni hade försvunnit och då gick jag genast tillbaka hit. Routh hade ej kommit hem då, tror jag? — Nej, sade Harriet kort. Derefter öfvergick samtalet till andra ämnen och George, som kände sig ovanligt lycklig och hoppfull denna dag satte Harriets tålamod och förmåga att lyssna på ett hårdt prof. Hon satt framför honem blek och ugn; ej en blixt lyste i hennes blå ögon, ej en skymt af rodnad syntes på hennes bleka kinder; men hon visade sig ej kall, ej likgiltig, och om de svar hon gaf och det intresse hon visade endast voro tillgjorda och ett resultat af hennes ansträngning, dolde hon åtminstone detta väl. Han talade om sin mor och om sin onkel samt berättade att mr Felton på morgonen gifvit honom en vacker summa penningar i present.