Göteborgsposten – 3 april 1868, sida 1

Den aristokratiska oppositionen vid riksdagen. IV. I vårt blygsamma album af moderna riksdagscelebriteter må ditt friherrliga namn, o, David von Schulzenheim, icke stå i sista rummet. Du är för oss den renaste, fullaste och egendomligaste inkarnationen af en äkta, kärntrisk, gammaldags landtjunker. Friherre von Schulzenheim har ärft ett vackert namn i läkarekonsten och i nationalekonomien, och slägtens finansiella läror tyckas hos honom bevarade. Men lik en sann junker finner han dem ej gamla nog, och hans offentliga verksamhet är en kvulinuerlig kamp mot de läror, som förkunnades af Ahlstömer, icke baronen och landshöfdingen utan hans stamtader Jonas, som bodde i Alingsås och inbillade sig, att man kunde vara lika god patriot och svensk, om man blott troget arbetade på att föröka sitt lands rikedom, vare sig som jordbrukare, fabrikant eller köpman, Friherrre von S. fysiokrat af renare vatten än sjelfve Quesney, vet bättre än så. För honom är jordbrukaren ensam svensk och handeln antingen alla andra näringars Åtjenande broder eller ock en kosmopolit som förnekar och upphäfver nationalitets-begreppet. Hr S. låter Sveriges historia undergå en mördande kritik för det hon icke ställt jordbruket på sin rätta plats och bryter framför allt stafven öfver en regering, som han menar ha förbisett landets kraf genom borttagande af lifsmedeltullar och försummelsen att hålla statens medel till hands som förlag på långa tider och låga räntor åt lånesökande jordegare. Vi förmoda att den tacksamma nationen icke underlåter resa en ärestod åt den man, som sålunda väckt sitt folk ur merkantilismens hundraåriga slummer och att den gör den at friherren föreslagna jordbruks-ministeren till ett fideikommiss i hans slägt med rättighet för honom och hans efterkommande att låna ur riksbanken så mycket landtbruksförlag som dehagas och på återbetalningsvilkor som af låntagaren ensam bestämmas. Men vi komma till en personlighet at mera seriös beskaffenhet. För ett sekel sedan just i år upphöjdes den frejdade Johan Westerman, Sveriges och kanske hela verl dens snillrikaste sinancier, i adlig värdighet under det vänligt smekande namne: Liljencrantz och af honom är frih. Johan ättelägg i fjerde led. Det är således icke med full exactitude som frih. Liljencrantz då han för något år tillbaka bland Stockholms stadssullmäktige motsatte sig ett litet anslag till reparation af Gustat IIIs staty vid skeppsbron af en kollega reprimanderades med dessa ord: voch likväl är det denne konung ni har att tacka för det vackra namn ni bär. Familjen var nog vida äldre och ledde sin historia ända till tre år före Gustaf III:s regeringsanträde. Om således frih. Liljenerantz icke strängt taget tillbör den gamla adeln, är det dock tre omständigheter som mäktigt draga honom inom dess krets; utan att alls tala om den personliga attraktionen, nemligen: 1:o hoflusten som på adelskap lärer utöfva ungefär samma verkan som vissa syror på ny ek, nemligen att genom ytans lindriga anfrätning förläna det ett egendomligt utseende, 2:o hans giftermål inom Sveriges äldsta grefliga ätt och 3:0 hans intima förhållande till sin blods-och själsfrände den store baron Knut som vid sitt allttör tidiga tillbakadragande från den politiska skådebanan kastade på den unge anförvandten en flik at sin mantel, Frih. Liljeneranta ungdom omstrålades at den mest glänsande furstegunst. Utom sitt adjutantskap stod han till sin höge principal i en ställning af personhgt förtroende, som ingen af den gamla adeln så vidt vi känna, någonsin intaget, och antagligen aldrig eftersträfvat. Men denna sol gick snart i moln, och favoriten tog samtidigt afsked från sin kaptensbefattning och sina hofcharger, af hvad anledning får väl en gång historiens gudinna uppenbara, i fall hon befattar sig med sådana slags affärer. Rupturen anses dock icke obotlig, eftersom det är väl bekant att den flera gånger hållit på att rackommoderas, — och friherren uppträder, efter hvad väl underrättade personer säga vid hofvet, fullkomligt lika obesväradt, om också ej lika ofta som fordom. Att blifva, för en tid åtminstone, en folkets man, är nu i alla länder på modet bland den högre toryismen; så gör young Stanley