Göteborgsposten – 3 april 1868, sida 1

Harriets bostad. Han fann henne på sin vanliga plats vid fönstret, men alldeles sysslolös och hans första blick på henne uppfyllde honom med oro. — Ni är säkert mycket illamående, mrs Routh, sade han. Hvad fattas er. Harriet såg på honom med en underlig tankspridd blick, liksom om hon knappt förstod honom. Han fattade hennes hand och höll den ett ögonblick i sin, under det han forskande betraktade henne. Men hon drog den tillbaka och yttrade: — Nej, det fattas mig ingenting. Jag blef uttröttad i går afton, det är alltsammans. — Jag fruktar att ni ansåg mig vara mycket oartig och tanklös, mrs Routh, då jag i går lät er vänta så länge på den lemonad jag skullo hemta åt er. Jag blef helt förskräckt då jag återvände till den plats der jag lemnade er och fann er vara borta. Förhållandet var att jag fick lemonaden hastigt nog; men jag hade glömt min börs och saknade penningar för att betala det, hvarföre jag måste gå och söka upp Kirkland i samtalsrummet för att låna af honom. — Var han ensam? — Kirkland? Ja, ensam och missnöjd som vanligt med allt och alla; han undrade hvad det var som kunde locka folk till en sådan håla. Jag tycker ej om hans talesätt och kunde ej underlåta att anmärka det besynnerliga i att han sjelf skulle vara en af den missledda hopen. — Såg ni mr Hunt? — Ja; han skulle just aflägsna sig då jag träffade