Göteborgsposten – 3 april 1868, sida 1

— Och ej nog med att jag fick dessa penningar af honom, fortfor George, hvilka för en kort tid sedan skulle ha förefallit mig som en hel rikedom och en något längre tid tillbaka skulle ha räddat mig från — nåväl, jag behöfver ej säga er hvarifrån de skulle räddat mig, mrs Routh — ej nog dermed, utan jag fick äfven en vacker summa för miu novell och ett anbud från redaktionen af Piccadilly att skrifva en annan för dem, som skulle börja 1 November. — Tror ni verkligen, George, yttrade Harriet liksom om hennes uppmärksamhet ej följt med ända till slutmeningen — tror ni verkligen att dessa penningar skulle ha räddat er helt och hållet. George rodnade och såg förlägen ut; derefter brast han ut i skratt och svarade: — Jag förstår hvad ni menar. Ni menar att jag känner mig sjelf bra litet om jag lägger hela skulden till mina dårskaper och synder på omständigheterna. Hon svarade honom ej och vände ej sin allvarsamma blick från hans ansigte. — Ja, fortfor han, det menar ni och ni har fullkomligt rätt. Men jag tror att bristen på penningar gjorde mig hänsynslös, gjorde mig värre än jag under andra förhållanden skulle varit. Numera känner jag ingen lust att återgå till mitt förra lefnadssätt. — Nej, ni är nu under er mors inflytande, sad Harriet. fanta NY