Göteborgsposten – 2 april 1868, sida 2

—Fssp—ä—— QAAA då jag är borta; förspill ej dessförinnan tiden på honom. Ån om tiden ej synes mig vara så ofantligt dyrbar? sade mrs Bembridge i det hon såg på honom och gaf sin röst en oemotståndlig tjusningskraft. — I så fall, sade Routh i låg ton, skulle jag ej att ni bedrager mig, utan att jag bedrager mig sjelf. Derefter skrefs den biljett, hvarigenom mr Felton underrättades om att han måste vänta till följande Thorsdag. Man talade om mrs Ireton P. Bembridge i Homburg, liksom man talat om henne i Newyork och Paris, i Florens och Neapel, kortligen på hvarje plats der hon lyst med sin skönhet och sin toilett, kastat eldiga blickar och förslösat sina outtömliga dollars. Man talade om henne på alla offentliga platser och i alla enskilda kretsar. Mr Felton öfverhopades af frågor rörande sin vackra landsmaninna af personer som han träffade vid helsobrunnen, på promenadplatserna och tillochmed at dem som besökte mr och mrs Carruthers. Sannolikt visste han ej mycket om henne; det säkra är att han ej sade mycket. Mon var enka, barnlös, hade inga nära anförvandter och egde en ansenlig förmögenhet. Börande allt detta fanns ej något tvifvel. Var hon väl anskrifven i sitt eget land? Ja, helt säkert. Han hade aldrig hört något emot henne. Hennes maner voro mycket fria, nästan alltför fria för europeiska begrepp. I alla händelser var det sällan några damer besökte den lysande amerikanskan. Men detta förvånade ingalunda mr Felton. Mrs Ireton P. Bembridge tyckto ej om fruntimmerssällskap och tvekade ej att omtala det. Fruntimmer roade henne ej, och hon ville endast säga