förnya dem, eller, sanningen att säga, den parlamentariska regeringen — minus monarkien. Utan att förändras till formen, är det väl troligt, att den ministeriela regeringen, hvilken tör England varit en källa till så många välgerningar och solid storhet, skall komma att undergå betydande förändring i sin ställning till representationstörsamlingarne. Partierna inom dessa försvagas, den skarpa särskilnaden mellan tory och whig utjemnas och dermed försvinner grundvalen för de hittills existerande regeringarne, att nemligen representera hvar i sin ordning det liberala eller det konservativa parti, som för tilltället har öfvervigten. Man har sedan några år — och detta är ett anlag, som man trott sig kunna spåra äfven hos vår regering — sett ministererna mer och mer ej allenast afvakta sina ingifvelser från parlamentet, utan äfven bedja detta om ett lystringsord, lyda det, men ej tjena det till vägvisare. Ett sådant anlag kan endast utveckla sig med en demokratisk kammare, och man är då bragt tillbaka till detta spörjsmål, det vigtigaste at alla: Huru kunna af en talrik representantförsamling, som är beklädd med nästan all makten och offentligt förhandlar, bilda en god regeringskonselj? That is the question, och då det väl icke gerna låter sig göra på ännu mången god dag, torde det vara nödigt, att de olika folken väl se sig före i sin demokratiska rörelse, på det att denna icke må framkalla inre söndringar, de der göra dem till ett lätt byte för regeringar, hvilka väl kunna lida af despotismens oafvisliga kroniska onda, men äfven ega deras styrka: att kunna fullfölja en bestämd, enig och kraltig politik, skadlig för ett inom sig ej enigt folk. Man kan ej underlåta att uppmärksamma dessa förhållanden, hvilka antyda djupt lig: gande förändringar i vår verldsdel, de del skola komma att gifva denna en något än drad gestalt — och vi hafva derför anteck nat till minnes denna bevisföring i Goldwil Smiths tal. Frankrikes kejsare tros skola komm: att snart besöka Algier, Constantine och Oran Han vill på stället göra sig förtrogen me den der rådande nöden. Från Preussen meddelas, att nordty ska förbundsrådet antagit lagförslaget om by sättningstvångets upphäsvande. Kronprinsen af Sachsen har i Berlin sje ökverlemnat till grefve Bismarck Rautenkrone orden — den enda af de tyska staterna ordnar som den lycklige Bismarck ännu ick egde! En af Österrikes erkehertigar, Ludvi Victor, skall begifva sig till Florens, för a bevista kronpring Umbertos bröllop. I Ryssland vill man bestämdt vet att baron Budberg skall lemna sin post 8 som gesandt i Paris och efterföljas af ch fen för hemliga polisen, grefve Schuwalow. —— —— ——— —