Göteborgsposten – 1 april 1868, sida 1

—— ——n— — utskottet. I sitt långa och breda yttrande häromdagen i debatten om statsrådens decharge var han med om att lägga den punkt, som handlade om ösverståthållareembetets utslag rörande de Lund-Sundstedtska tomterna, till handlingarne med gillande, sedan frib. Liljeneranta för sin del förklarat en sådan åtgärd lika god som aflåtandet af en und. skrifvelse i syftning af 107 S R. F. Men hr Key, mera human och mera tanklös, kanske också emedan han ännu hade några affärer att ordna seller några göromål att sluta vid sitt vackra Sundholm, förklarade nedlåtande och protegerande att som han ansåge statsrådet Lagerstråle som en hedersman kunde han ännu få sitta qvar någon tid vid konseljbordet. Och härmed taga vi för denna gång afsked af hr Keys riksdagsbragder. Sin stora roll spelar emellertid hr Key eåsom författare. Vi förbigå de otaliga broschyrer, som i riksdagsklubben högtals belasta borden, och som tillskrifvas hr Key, så mycket mer som vi ej läst dem, och knappt någon annan heller. Men den med de keyska initialerna undertecknade artikelserien i vintras uti de lånehungrande landtjunkarnes och Stenbyherrarnes hoftidning Dagligt Allehanda, den var sublim Man såg hr Key med sin starka Napoleoniska arm slunga mot den närvarande regeringen den ena handgranaten efter den andra; skada att smällarne nog mycket liknade det bekanta sqvatt-ljudet af vissa pojkprojektiler, som för ögonblicket lemna en liten våt fläck på det bombarderade planket, hvilken fläck emellertid törsvinner, så snart solen sticker på. fi Bland populära personligheter inom eller utom den officiella sferen, har väl ej mången lyckats att genom ett redbart och blygsamt väsende och öfverlägsen sackduglighet göra sig så omtyckt som den nuvarande chefen för landtförsvarsdepartementet, general Abelin. Man tror sig veta att han, under de nio månader han förestått sitt departement, nedlagt ett nästan öfvermenskligt arbete på det kaos han hade att ordna, och att ingen kongl.proposition om försvarsväsendets ordnande kom fram denna riksdag, är åtminstone ej hr Abelins fel. Men hr Abelin är ej tillräckligt radikal för de unga fyrarne, och dessutom är han ofrälse. De jubelrop hvarmed hr Abelins förklaring att landet hädanefter skulle kunna tillverka sina egna infanterivapen, helsades af Andra kammaren, tycktes ha skurit några af dess ledamöter för skarpt i öronen, och man arrangerade i hast ett litet misstroendevotum med anledning af don lumpna frågan om 20,000 rdrs anslag till ett laboratorium. Vi tala ej denna gång om hr A. Adlersparre utan endast om hr John Ericson, son af den berömde baronen och jernvägsbyggaren och brorson till John Ericsson, som ej behötver några epiteter. Sedan hr Ericson låtit Aftonbladet med stora ord förklara att han med ridderlig grannlagenhet redan två dagar på förband underrättat sin chef om den tilltänkta attacken, kommer den modige unge mannen en vecka efter i det föga lästa Dagligt Allehanda med en förklaring (som det ridderliga Aftonbladet å sin sida noga aktade sig för att återgifva) att det ej blifvit något af med den tilltänkta avisen, att han ej sjelf vågat sig fram utan skickat någon anvan, som ej framfört beskickningen, m. e. o. något som på håret liknar en ertappad skolgosses nödlögn. Vi förmoda att hr John Ericson härmed nöjaktigt speciminerat för sin kandidatur som hr Abelins efterträdare. dd