Göteborgsposten – 1 april 1868, sida 1

vid riksdagen. III. I alla länder finnes det en klass som anser Big framför andra berättigad att omgärdas med undantagsförmåner och gunst, såsom varande af finare slag än öfriga stoftets barn — ett evigt upplefvande, under olika former, a! det s. k. junkerväsendet. Att hafva försökt reorganisera dess fåtaliga fragmenter i Andra kammaren och genom anslutningen till den egentliga allmogen ge dem ett slags vigt, anses vara hr Emil Key-s förtjenst; åtminstone anses äran för uppfinningen af namnet Lardtmannaparti tillhöra honom, om det är någon ära. På den förhoppningsfulla skapelsens förtidiga graf skall dikten väl en gång resa en bautasten, bärande i sin ormslinga inskriften : Emilius Key fecit. Hr Key företer samma fenomen som så många andra, att ehuru sjelf parveny vara renhårigare än renhårigheten sjelf. Såsom stjufson adopterad i en friherrlig och gift i en greflig, stor godsegarefamilj samt utrustad med en viss elegant, ytlig bildning, kunde han ej gerna förfela att bli en fine fleur af förnämhet och snille, till stor olycka för honom sjelf; ty seigneureller lejonställningen är alltid olycklig för unga män med goda anlag, och sådana fattas visst icke hr Key. Med sina ej obetydliga studier, sin bekantskap med främmande länders statsekonomiska och sociala förhållanden och sin erfarenhet såsom stor landtbrukare hade han kunnat, äfven med något begränsade vyer i afseende på några ekonomiska frågor, uppbära sin ställning som representant på ett både samhällsnyttigt och hedrande sätt. Hans maiden speech vid förra riksdagen (rörande hr Hessles motion om ett särskildt utskott för jordbruksangelägenheter) var kort, enkelt och anslående. Han sade rent ifrån att han aldrig önskade återinförandet af importtull å landtbruksprodukter, liksom han vid ett senare tilltälle förklarade att han icke röstat för tullförhöjningen ej heller för ökande af bränvinsskatten. Deremot yttrade han sig sansadt och klokt om de lindringar i servituter, som landtbruket så väl både förtjenar och behöfver, och först vid slutet kom den oundvikliga refrängen om privatbanksintresset, som påstås kujonera både riksbanken och de skuldsatta jordegarne. Men hr Key steg i grader och dermed i pretentioner ; hans vältalighet blef mer och mer pösig och floskulös. Hr Key åberopar gerna bekantskapen med våra stora skalder på ett sätt som röjer en ännu närmare bekantskap med våra små belletrister. Hr Key tyckes ha fått uppdraget att vara sitt partis larmtrumma eller högtidsbjellra, medan han sjelt tror sig vara dess chef; det är hans stora olycka att så ha missförstått sin kallelse. Hans nit har dock icke blifvit obelönadt, och sedan han förra riksdagen med endast en röst mindre än det högsta antalet blifvit insatt i särskilda utskottet för jordbruket, har han i år, ehuru med betydligt mindre röstöfvervigt, fått försöka sig i stats