Göteborgsposten – 30 mars 1868, sida 1

— Men likväl samtyckte ni till att möta honom bär? sade hennes följeslagare i mycket dyster ton. — Samtyckte till att möta honom här? Huru löjlig ni är! Jag beviljade honom ett rendez-vous, hvilket jag ber er observera ej är alldeles samma sak som att samtycka till att mota honom. — Och hvari ligger skilnaden? frågade gentlemannen ännu mera dystert. 4 — Jag ämnade mig hit — jag gör alltid upp mina planer långt förut — just vid denna tiden och jag tyckte att jag likaväl kunde låta honom komma hit som beständigt ha honom i släptåg under mellantiden. Kom ihåg att det var en lång mellantid. — Och hvar är han nu? frågade hennes följeslagare efter att ha kastat en blick på henne som ännu en gång framjagade en brinnande rodnad på hennes kinder. — Huru i all verlden skulle jag kunna veta det? svarade hon i det hon vände på hufvudet och såg honom rakt i ansigtet. Huru i all verlden skulle jag kunna veta det? upprepade hon. Ni kan väl ej föreställa er, förmodar jag, att jag korresponderar med alla mina ungdomsvänner? Nej, nej; jag tänker aldrig på menniskor som jag ej har för ögonen. Det finns ingen menniska som jag bekymrar mig om så mycket, att jag egnar henne en tanke då hon är frånvarande och jag skrifver aldrig ett bref om jag möjligtvis kan undvika det. — Då mr Felton kom till London förstod jag att han ej hört något från sin son på en tid och der har han säkert ej träffat honom.