Göteborgsposten – 30 mars 1868, sida 1

—— handlat fullkomligt klokt. De stora rörelserna kunna och böra visserligen initieras af storsinta regeringar, men hvad som ej i embryo rör sig hos folket kan icke den trollkunnigaste ministerpresident framkläcka. Närvarande tid är icke en tid af stora ider, och skulle den kunna ha någon storhet alls, hvilket vi väl hoppas, så torde det böra vara ödmjukhetens. Väl ältas inom några delar af pressen vissa gamla frågor, t. ex. om utsträckt kommunalfrihet, om förbättrad religionslagstiftning 0. 8. v. — allt frågor som stå på dagordningen utan att egentligen vara positiva. Allt beror för oss i närvarande ögonblick på att kunna taga till vara och hålla fast det sista politiska forvärfvet, att genom sträng hushållning inskränka de offentliga behofven och genom kloka åtgärder underlätta bekymren i rörelsen, utan att derför göra någon viss samhällsklass skattskyldig under den andra. Vi hafva förgäfves forskat i Andra kammarens protokoller efter de högre statsmannaprinciper som utgöra det ledande draget i gretve Posses riksdagsmannaskap och den sublimare riktning, i hvilken ham såsom chef skulle leda samhällets utveckling. Han yttrar sig såsom en klartänkande praktisk man, kort och rätt på saken, men ingenting derutöfver. Att han såsom ordförande i statsutskottet har stora förtjenster af ärendenas snabba gång, och att han för sin egen person alls icke är rädd om besväret, det erkännes villigt äfven af hans många och ingalunda öfverseende motståndare. Deremot har han låtit beträda sig med två betiser. hvilket som mean vet är värre än brott, och det i sjelfva statsregleringen, 1 den brännande frågan om handelsoch sjöfartssonden, hvilken ovännerna påstå hafva blifvit genom grefve Posses bemödande på ett, lindrigast sagdt, högst otillfredsställande sätt behandlad, teg chefen sjelt och lät sin hetlefrade vän Åunga Liljencrantz, såsom han med älskvärd förtrolighet af smutspressen benämnes, rycka fram såsom kanonmat för fronten. Vid det andra tillfället upp trädde han visserligen, men talade, med respekt sagdt, litet dumt. Statsutskottet hado i sitt betänkande öfver sjunde hufvudtiteln afstyrkt en kongl. proposition angående inköp af en tomt i Wisby för landtmäteriarkiveta räkning på två grunder, först att inköpspriset på ett år blifvit sänkt med 600 rdr och sedan att utekottet ej visste huru stor summa erfordrades till lokalens aptering för det nya ändamålet. Det första stödet nedslogs af do gotländska riksdagsmännen, som upplyste att förra egarinnan dött inom året och de talrika sterbhusdelegarne så fort som möjligt ville bli qvitt egendomen och hvarandra. Detta erkändes af grefve Posse såsom ett fullt skäl för yrkad återremiss. Då upplyste statsrådet Ugglas att kostnaden för iståndsättningen var en sådan obetydlighet att den ej behöfde tagas i beräkning, ehuru statsrådet ej kunde uppgifva den på öret, hvilket återigen gaf utskottets ordförande anledning att säga det han ej betviflade finansministerns uppgift, men att han ej, så länge han ej sett en utredning på öret, vore förhindrad att understödja yrkandet på återremiss, som dock med stor majoritet blef kammarens beslut. Ett så groft och ogentlemannalikt uppförande å en motståndares vögnar var den största triumt ministern kunde begära, och ett omärkligt smålöje lekte också kring hans läppar vid den tölpaktiga repliken. Icke mindre bitter, men af helt olika skrot och korn, är grefve Henning Hamilton i Första kammaren, och vi nämna honom också utan allt sammanhang med gretve Posse, till hvilken han förhåller sig ungefär som Apollo till en satyr. Grefve Henning Hamilton står, så vidt en utom riksdagen placerad betraktare kan finna, i en fullkomligt isolerad ställning. Den unga Sveas uppfostran, som han åtog sig nyss före ståndens fall, sköter han hutvudsakligen genom att emellanåt — ej alltför ofta — administrera hennes ledande statsman en liten akupunktur eller en oskyldig kinesisk moxa. Hvad han är mest, högtory eller hofman, våga vi ej afgöra. Hans hertigliga skotska anlörvandter äro legitimister af renaste vatten och erkänna ännu icke den bernadotteska familjen som suverän, men den svenske fränden har det oaktadt länge och tillgifvet tjenat son och sonson af Pauslägten. Det hänger ett tungt sorgedok öfver denna förbindelse, och när man stundom från Första kammarens läktare ser denne talare med nästan ljudlös, men klart förnimbar röst, impassibel som österländningen, långsamt