Göteborgsposten – 28 mars 1868, sida 1

återgifvande af Mendelasohns, Chopins och Liszts tonskapelser. Men — låtom oss tala oförblommeradt! — man skall ha lika svårt att glömma de båda högst kuriösa puffar, hvilka i form af annonser före -matingen voro synliga i stadens tidningar, tillagade efter det bekanta amerikanska Barnums-receptet, ehuru de, isynnerhet den sista, något misslyckats vid uppstjelpningen ur en ärlig svensk form, ty en bedröfligare rotvälska kan man knappast få läsa. Den värde annonsören, han må nu vara hvem som helst, torde ursäkta, att vi på honom och hans naiva oblyghet tillämpa de sista raderna i hans sista annons: V i Göteborgare förstå konsten något och önska att kalla saker vid deras rätta namn. D:r Satter skall säkert sjelf vara den förste att om dylika annonser utropa: ÅGud bevare oss för våra vänner!, såvida man icke vill förutsätta att en verklig ovän spelat honom detta fatala spratt. Docenten Dietrichsons föreläsningar äro betryggade mot alla eventualiteter, enär tilloppet af åhörare redan vid första föreläsningen varit så ktarkt att man sett sig nödsakad att upphöra med all vidare biljettförsäljning. En så storartad framgång kan icke vara beroende på en blott nyck af modet för dagen, hvilket eljest, som man vet, spelar en ingalunda ovigtig roll hos vår publiks tycke och smak i fråga om ett och annat. Den är det icke heller här, ty i föredragets ledighet, språkets rikedom, förmåga att belysa sitt ämne och intressera åhörarne derför, står doc. D. hittills oupphunnen bland föreläsare som uppträdt i Göteborg. Bilderna från en förgången, ånyo för forskaren afslöjad verld, gå genom hans framställningar i klara och äskädliga drag förbi åhöraren, man tycker sig vid föreläsarens sida vandra omkring i dessa öde gator, der hvarje punkt talar om det renaste konstsinne, den mest vpphöjda smak, man ser med hans ögon, hör med hans öron, njuter, entusiasmeras och beundrar med honom. Så, just så, böra föreläsningar vara, om de skola kunna icke allenast kallas utan äfven blifva populära. Bolaget Lorini Lanner har likaledes den närmaste framtiden någorlunda betryggad genom den gjorda abonnementsteckningen. Det lilla operasällskapet, tillsvidare utgörande endast 5 personer, har redan de första gångerna det uppträdt gjort ett godt intryck. Ifrån och med i morgon, då m:ll Bennati, Köpenhamnarnes blomsterhöljda favorit, väntas anlända hit, stiger personantalet till 6, men dermed lärer det väl också vara slut. Ett sällskap som eger 6 solister till sin dispositioa är dock icke att förakta, synnerligast när do hvar för sig så uppfylla alla billiga anspråk som — med ett undantag kanhända — de hittills presenterade. Under sådana förhållanden öfverser man, om icke precist gerna så dock tyst och tålmodig, med den fullkomliga bristen på körpersonal, hvilken märkbart nog framträder redan i Trubaduren, ty de komiska grupper och personnager som representerade af en hand full beskedliga artillerister äro ämnade att genom det stumma spelet suppleera orkesterns ansträngningar att ersätta kören, kunna ingalunda sägas uppfylla det afsedda ändamålet. De kasta fastmera ett komiskt skimmer öfver några at operaserians seriösaste scener, hvilket gör en mera störande verkan, än deras totala frånvaro skulle åstadkomma. Ett är emellertid visst, att operans återinträde på vår scen åstadkommit en lifaktighet och ett intresse i salongen som der icke försports på mången god dag. När man känner sig som allra belåtnast kommer dock vanligen något mindre behagligt och kastar en droppa malört i glädjebägaren. I ifrågavarande tall kommer den fatala droppan redan innan man hunnit föra bägaren till sina läppar, eller utan bilder taladt, den kommer redan då man skall söka sig fram till sin plats, posito att densamma är belägen på Amfiteatern. Tidens tärande tand har nemligen numera så godt som fullkomligt utplånat numrorna å ryggstöden, så att det är hardt när omöjligt att gissa sig fram bland de trånga bänkraderna så vida man icke är en af dessa durchdritna teaterhabitu6er, hvilka kunna planen öfver teatersalongen utantill som en skolpojke kan lilla-katekesen. Det är alltför obehagligt för de teaterbesökande, isynnerhet damerna, att så der tröstlöst behöfva stirra framför sig och slutligen i lyckligaste fall er analogia gissa sig till det länge sökta målet, att ju icke man kan ega rättighet hoppas att teaterdirektionen, m:ll Lanner eller dir. Lorini skola lyssna till denna väl befogade klagan. Om verket gripes an t. ex. tidigt nästa Måndags morgon kan efter all sannolikhet Amfiteatern stå torr, fin och nynumrerad redan påtöljande spektakelafton. Några pytsar oljefärg, några penslar och några flinka målaresvenner, det är allt hvad som behöfves, och kostnaderna derför kunna väl icke blifva så stora. I nödfall går det ju an att arrangera ett litet extra-abonnement för den saken! Ett ganska väsentligt behof inom ett sam