Göteborgsposten – 27 mars 1868, sida 1

2 R —— — — — ingalunda de mildaste ordalagen. Men då han kom in på grundlagarnes och civillagens område körde han sast åtskilliga gånger. I stället för att hålla sig vid grundlagens bokstaf, som skall följas, ordade han om dess andemening, som han konstruerade ofter sitt intresse, och uppställde den kuriösa satsen att konstitutionsutskottet var riksdagens ombud med skyldighet att granska allt och anmärka allt, hvarefter det beror på principalen — riksdagen — att läta anmärkningarne falla; men en sådan uppfattning står ju i uppenbar strid med 107 S R. Formen? Att de föregående talarne, och isynner het hr Bergström, hade rubbat frih. Liljencrantz position, blef påtagligt; men han är ingalunda den man, som låter genera sig af betänkigheter. Sålunda påstod han att frågan om vikariatsarvodena alldeles icke var någon lagstistningsfråga — ett djorft påstående gen! emot de aktade jurister, som uttalat en motsatt åsigt. Det är dock klart, många åre rättsvetenskapliga studier hade nn ringa värde i jemförelse med de insigter som förvärfvats genom flyktig läsning af — Lundeqvists juridiska handbok. Med anledning af andra punkten uppställde friherren en otverraskande djert och splitter ny sats, den nemligen, att i krigstid får man icke es så noga efter om grundlagens alla detaljer följas. Vi häpnade öfver denna sats och trodde att vi hört rasande, men våra grannar vitsordade att orden föllo så. Då önskade vi att krigstid aldrig måtte inträffa här, att friherren, om krig uppkom, icke satt i korseljen och icke heller var ledamot i konstitutionsutskottet då beslut der skulle granskas som gått ut på att ajournera grund lagens detaljer, ty konseqvensen fordrade ju att friherren skulle godkänna sådana beslut. — Hvad friherren egentligen åsyftade med sitt mera understuckna än öppna anfall moi civilministern kunde vi icke rätt fatta, ty han emle att både 106 och 107 SS regeringstor men kunde bortsalla; men var då meningen blott att riksdagen skulle verkställa en vivi sektion på civilministern för att utröna huru mycket kallt stål han tålte vid? Ja, så före föll det oss. Då enligt hvad vi antydt frih. Liljen crantz obestridligen måste anses såsom roten och upphofvet till de af utskottet framlagda fyra anmärkningspunkterna, och då han var den som med största fyndighet försvarade desamma samt i öfrigt i kammaren ledde aufallet mot ministören, så var det särdeles lämpligt att staterådet Lagerstråle fick ordet näst efter den förre. Ur Lagerstråles bållning antydde icke att han funnit sig sårad at. de mot honom riktade ansallen. Han upptog till besvarande hvad som klandrande anförtmot hans åtgärder såsom föredragande i besvärsmålet rörande torgfrägan, hvilken han visade icke var en rätdtsutan egentligen ev administrativ regeringsfråga, uti hvilken K. M:t egde grundlagsenlig rätt att taga initiativ. Han visade tydligt att den af honom före slagna återvisningen af saken iill stadstull mäktige var både berättigad och ändamålasen lig. Men sedan K. M:t beslutar ogilla besva ren och stadfästat öfverståthållvreembetets uuslag, återstod för föredragarden endast att tillse om detta konungens beslut var stridande mot grundlag eller allmän lag, eller så afvikande från föredragandens åsigt, att han icke kunde kontrasignera detsamma, utan borde frånträda sin rådgifvarebefattning. Men skäl förefanns icke till någondera åtgärden, och han underkastade sig derföre utan fruktan både det mo raliska och det juridiska ansvaret för sin åtgärd. Då utskotiet emellertid hade ansett honom hafva brutit mot 9 S R. F., hvarföre icke då förordna om åtal på sätt grundlagen bjuder? Med något högre, men ändå lugn stämma yttrade hr statsrådet till slut: Jag begär intet undseende. Jag töredrager öppen fejd och öppen pröfning at saken framför sådana sidovägar som den föregående talaren har anvisat. Då hr Lagerstråle slutade, helsades han med bravorop. Hr Staaff yttrade bland annat, att då utskottet, hvilket otvifvelaktigt med ospard möda forskat i statsrådsprotokollen, andå icke kunnat uppdaga andra skäl till anmärkningar mot regeringen än de nu framlagda, så mågte han, äfven med sara att utsätta sig för utskottets misshag, betrakta memorialet icke såsom ett misstroendevotum, utan snarare sa