Göteborgsposten – 27 mars 1868, sida 1

liga anföranden i sak, yttrade sig så omständ!8t, att äfven de större tidningarne här sannolikt nödgas blow återgifva debattens hufvudmomenter. För vår del tvingas vi att vara ändå knapphändigare. Sedan kammaren hade beslutat att hvarje punkt särskildt skulle diskuteras, men med rättighet för talaren att yttra sig om alla punkterna i ett sammanhang, så uppropades frih. af Ugglas, som upptog första anmärkningspunkten till granskning, och anförde samma skäl för vikariatsarvodenas beviljande som frih. De. Geer åberopat i Första kammaren, men utvecklade dessa skäl fullständigare, troligen derföre att de ledamöter i utskottet, som egentligen genomdrifvit anmärkningen, tillhörde Andra kammaren. Derefter fick assessor Bergström ordet. Han underkastade utskottets åtgörande en omsorgsfull och allvarlig kritik. Han visade att utskottet öfverskridit gränserna för sin befogenhet, på samma gång utskottet icke haft mot att komma fram med det som utskottet burit i skölden. Utskottet hade så att säga kört upp med kanonerna, men derefter icke tilltrott sig att aflossa ett enda pistolskott. Han granskade alla punkterna med stor skarpsinnighet och visade att utskottet saknat skäl för de gjorda anmärkningarne, hvilka voro dels oriktiga, dels värdelösa. I afseende på vikariatsarvodena erinrade talaren att denna fråga endast genom en särskild lag kunde orda; men dervid mötte dock stora svårighetör, så vida man ville sätta sig in i frågan. Med lätt hand vidrörde tal. äfven det särskilda förhållandet, då t. ex. en person som uppbar statspension tilllika såsom representant uppbar riksdagsmannaarvode. I afseende på tredje punkten (torgfrågan) visade talaren, att just den åtgärd, som civilministern föreslagit i konseljen, var både lagenlig och ändamålsenlig, och att det skarpa anfall, som mot åtgärden riktats, var obefogadt. Han slutade sitt anförande, som med stor uppmärksamhet afnördes, med yrkandet, att betänkandet skulle läggas till handlingarne. — Kapten Witt och hoträttsrådet Lemchen kritiserade äfven betänkaudet och utskottets försarande. Hr Rosenberg höll en vacker apologi ötver — sin egen motion om vikariatsarvodena och hoppades att de icke vidare at staten skulle utbetalas. Hans ställning var dock i någon mån besvärad — så föreföll det oss åtminstone — ty han ätventyrade att någon kunnat föra honom till minnes huru omtänksamma representanter, som uppträda mot vikariatsarvoden utbetalda af staten, kunna, såsom fallet varit med Rosenberg sjelf, bereda sig gratifikationer af stater matavarande en vikaries aflöning. — Hr Keij höll ett föredrag, som vi icke förmådde att fatta och som vi tro att tidningsreferenterna endast med stor svårighet kunna återgitva och göra något af. Han frdade om att statsråden icke öfverträdt grundlagen, men gjort sig skyldiga till underlåtenhet, men hvari den bestod fingo vi ej reda på i de besynnerliga deduktionerna med de ändå kuriösare ordvändningarne. For att icke vara såsom de andra, började tal. med sista punkten. och slutade med den första i betänkandet, hvilket han ville med gillande lägga till handlingarne. Rektor Dahm häfdade qvickheten och skarpsinnigheten inom Kalmar län ojemförligt bättre än den förre talaren, hvilken annars gör anspråk på att just besitta dessa beggoa egenskaper företrädesvis. Hr Dahm påminde om de vid betänkandet fogade mänga resorvationerna, hvilka töreföllo honom såsom lika många varningstaflor för svag is, men utskottet hade också verkligen begitvit sig ut på sådan. Han spårade i detta betänkande åtskilliga politiska äregirigheter, hvilka så lätt öfvergå till politiska osjelfständigheter. Nu var rätta uden inne för frih. Liljencrantz att uppträda. Han hade varit drifkraften i utskottet då de fyra anmärkningarne gjordes och betänkandet formulerades. Han tog det också om hand med den varmaste taderskärlek och han gjorde allt hvad göras kunde at och för de tyra barnen. Han törsvarade dem med stor spetsfundighet. Om talaren fått råda, så hade af civilministern nu icke varit så mycket som en våt fläck qvar, ty talaren har scdan gammalt ett horn i sidan till civilministeru. Talaren redde sig förträffligt så länse uan rörde sig på frasermMs8A.A Ach han hamagnada nad widatranl