Göteborgsposten – 27 mars 1868, sida 1

ett slags tyst öfverenskommelse yttrade de aldrtg något som hade afseende på Deane eller upptäckten af mordet. George som aldrig kunde uthärda åsynen af en qvinnas lidande, hade en liflig erinran af den förskräckliga sinnasrörelse hon erfarit då han yppade sauna förhållandet för henne och beslöt att för framtiden undvika ämnet. Hon insåg detta, men hon kände sig äfven temligen viss på att om någon ny torveckling uppstod, om något tillfälle till tvifvel eller tvekan framställde sig, skulle George söka hennes råd. Hon skulle ej hållas i okunnighet, och det var hufvudsaken. Hon hade innan de lemnade London förvissat sig om att George ej omnämnt saken för mr Felton, och hon kände en stor tillfredsställelse öfver det bevis på hennes makt och inflytande som Georges af henne ålagda tystlåtenhet i denna sak bevisade. Den bestämda uppmaning som mr Felton ställt till sin nevö att ej begära Rouths råd i afseende på den sak, hvilken låg honom så varmt om hjertat, smärtade George isynnerhet för Harricts skull. Han kände sig öfvertygad om att ifall hans onkel kännt henne så väl som han kände henne, skulle han ha varit belåten med att anförtro henne den sorg och oro som tryckte honom och hvartill orsaken var, att allt längre och längre tid förflöt utan att några nyheter om mr Feltons sou anlände. Men ehuru han måhända skulle ha funnit en viss lättnad deraf och äfven sannolikt fått goda råd, ville han ej med Harriet afhandla ett ämne som han blifvit bestämdt förbjuden att afhandla med hennes man: han kunde ej bedja henne hålla saken hemlig utan att såra henne genom att omtala mr Feltons dåliga tanka