Göteborgsposten – 27 mars 1868, sida 1

äro eleganta, humana och grundliga; men så år icke alltid förhållandet i Andra kammaren, tonen är der långt ifrån så fin, men desto mera nervskakande. Vi känna personer som två dagar i veckan måste besöka finska badstun för att få porerna upp, men som anse ett romerskt bad overksamt på deras hudbildning. Diskussionen om dechargebetänkandet öppnades af frih. De Geer, som förklarade sig icke hafva något att invända mot den form hvari utskottet framställt sina anmärkningar; den var den humanaste som kunde väljas, förklarade talaren lojalt. Betraftande utskottets anmärkning mot regeringens åtgärd att bevilja vikariatsarvoden för åtskilliga embetsmän hvilka fungerade såsom riksdagsmän, så grundade sig nämnde åtgärd både på lag och billighet, och hade under en lång följd af år vidtagits, utan att från representationens sida hittills hafva framkallat någon anmärkning. Att några officerare, som beordrats afresa till Petersburg, tilldelats ersättning derför sedan resan fullbordadts, vore destomindre grundlagsvidrigt, som frågan hade på sätt grundlagen bjuder behandlats och i eolighet med korungens prerogativ. I den under konungens p ötning dragna tvisten om en tdorgurvidgning i hufvudstaden, hade föredraganden — civilministern — föreslagit en återförvisning i afsigt att få tvisten bilagd — ett förfarande som förr ofta användts till ömsesidig belåtenhet. Man hade anmärkt att civilministern icke före frågans hutvudsakliga atgörande af K. M:t hade yttrat sig, men han hade icke gjort det emedan han föreslagit den nyssnämnda återförvisningen. Då emellertid civilministern icke yttrat Big i en riktning motsatt det beslut som K. M:t fattat, tramgick deraf att han tillstyrkt detsamma. I afseende på den anmärkning som riktats mot en författning rörande vissa rangbestämmelser, så erinrade h. exc. om det kungliga prerogativet härutinnan, och utskottet hade icke heller tillvitat regeringen något annat, än att den icke upphäft en gällande bestämmelse, men utskottet hade medgifvit att regeringen förfarit i rätt riktning. Frih. De Geers yttrande var, som alltid, lugnt och värdigt, och åstadkom, såsom alltid, ett angenämt intryck. Det röjde icke något missnöje med utskottets förfarande, snarare en fullt berättigad tillfredsställelse derötver att utskottet icke kunnat åstadkomma något annat eller mera i anmärkningsväg. Gretve Erik Sparre gick deromot illa åt utskottet. Han ogillade både betänkandets form och innehåll. Det hade, vid genomläsningen, hos honom uppväckt äckel, så småaktigt och lumpet var detta betänkande Formen åter försvarades af öfverstelöjtn. v. Geijer, som gillade anmärkningen om rangfrågan, men också endast den. General Hazelius pikade grefve Sparre i förbigående, gillade första och fjerde punkterna, men yrkade att de begge andra skulle med ogillande läggas till handlingarne. Presidenten Munck at Rosonschöld, utskottets ordförande, tog utskottet i försvar hvad den formella delen at betänkandet beträffade, hvilket särdeles öfverraskade oss, emedan hr Rosenschöld i 1859 —60 årens konstitutionsutskott reserverade sig mot den form som utskottet då gal dechargebetänkandet, och hvilken var precist densamma som 1868 års konstiturionsutskott accepterat. Gretve Henning Hamilton, som visst icke kan tillerkännas hysa några varma sympatier tör ministeren, utan tvärtom gerna häller den varm, när tillfällo dertill erbjuder sig, förklarade nu på sitt humana sätt att konsuitulionsutskottets anmärkniugar minst sagdt voro obetydliga, och förklarade att ett rent frikännande borde uttalas. Hans yttrande, i noggrannt afväsda ordalag, gaf vid banden att han alldeles icke gillade den väg hvarpå utskottet hade gått, på samma gång han gal ministören en fin vink om att utveckla en större energi. Presidenten Almqvist uppträdde med mycken skärpa och riksarkivarien Nordström med ändå större skarpsinnighet mot utskottet, som vilkorligt af prof. Rydin försvarades. Intrycket af d diskussionen i sin helhet var att Första kammaren lade ganska liten vigt vid utskottets betänkande, och att det egentligen var resultatet af en partimanöver, som icke höjde utan snarare nedsatte utskottets eget anscende. Debatten i Andra kammaren, som endast med tre timmars atbrott fortgick i nära tolf timmar, var ganska liflig, stundom nära kok