Göteborgsposten – 26 mars 1868, sida 1

uto01t9. — ;—pä—aa J—— dem esterföljas af en disharmonisk appläd. Slutet af denna aria: Släck denna låga förmådde dock hr B. icke törläna detta uttryck af raseri och tröstlös förtviflan som text och musik angifva. Hr Pantaleoni, grefve Luna, är i besittning af tvenne för en sångare väsentliga egenskaper: han har ett förträttligt instrument oeh ett ståtligt yttre samt förstår att begagna begge delarne, om vi undantaga en ej sällan förekom mande svaghet i tonansatsen och en understundom något för storartad gestikulation. Hans tylliga baryton klingade melodiskt såväl i trion i första akten som i den stora arian i andra, der dock den totala frånvaron at kör i någon mån förtog intrycket af denna partiets glanspunkt. Man märker dock genast att man här har den rutinerade artisten framför sig och publiken lät också vid flera tillfällen denna observation uttrycka sig i handling d. v. s. den applåderade af hjertans grund. Oberäknadt alla inropningar under aftonens lopp framkallades samtlige i operan uppträdande vid dess slut tvenne gånger. Orkestern, som icke haft en enda ordentlig repetition, presterade snart sagdt det omöjliga under kapellmästare Faccios ledning, hvilken från början till slut förrådde den såkre och insigtsfulle musikern, och Lannuraka balettsällskapet, enkannerligen mellorna Kathi Lanner, Bertha Linda och hr Francesco, utvecklade så mycken skicklighet och så stort lif, att liksom de antagligen elektriserades af den nära fullsatta salongen, denna äfven af dem häntördes till åskor af bitall. Ja, till och med sufflören sökte att denna afton så mycket som möjligt göra sig bemärkt af publiken, detta dock utan att lyckas väcka det ringaste bifall, snarare tvärtom. Operan uppfördes i går afton för andra gången med samma bifall, desto mera berittigadt som åtskilliga ojemnheter vid första representationen då försvunnit. Kigolettolärer komma att gifvas i morgon, andra abon nementsrepresentationen. Oftentliga föreläsningarne. Doc. Dietrichson inledde sin föreläsning i Måndags, till hvilken vi enligt löfte återkomma, med den anmärkning, att dessa föreläsningar synas komma att periodiskt återvända. Denna för tal. angenäma omständighet gjorde det möjligt att framställa en sammanhängande serie at bilder ur deu menskliga utvecklingen. Under törlidet år hade talaren framställt ett parti af den menskliga kulturen från konstens ädlaste och skönaste blomstringsperiod. Talarens mening vore att från Grehland vända sig till Rom, dock ville tal. på denna färd först dröja vid en småstad af egendomligt intresse. Det var Pompeji. Det utgör något för tantasien ytterst tilldragande att sålunda se spåren efter menniskor, som letvat för ärtusenden sedan, sådane de ursprungligen lemnade dem; det eger äfven en historiskt teoretisk betydel-e att så omedelbart kunna betrakta detta solk sådant som det stod och gick; och om, såsom Göthe efter sitt besök i Rom yttrade, den historiska forskningens värde egentligen består i att väcka ÅBegeisterung?, så är det viset att betraktelsen af det gamla Pompeji måste vara litgifvande för fantasien och framkalla stora vyer. Pompeji är äfven at ett estetisk: intresse. De konstprodukter man der finner kunna väl ej ställas i samma linie som Greklands, men man måste vid hvad man ser med beundran tänka på en småstad om blott 39,000 innevånare, som så visste bringa skönheten in i det dagliga lifvet. och fatta en stor tanke om dess eamti ls skönhetskän-la. Slutligen ha äfven grälningarne i Pompeji en praktisk sida: de ha tillfört oss en massa nya former. Dessa återfinnas nu öfvarallt, vare sig att man ser en kandelaber eller de broscher, som damerna bland åhörarne bära på sitt bröst. Ännu efter 2,000 år finner ej handtverksindustrien bättre skönhetsmänster att sluta sig till, och den betydelse ett betraktande af Pompeji framför allt eger ligger deri att det säcker skönhetssinnet och tillämpar det på värt amiljelif och på lifvet omhring oss. Tal. ville ej nu beskrifva Pompeji undersång; man skulle bättro förstå det förfärliga i catastrofen då man sett dess resultater. Tal. villo nu föra sina åhörare samma väg som en resande går då han besöker den döda staden, )ch i glinsande drag gat tal. en bild af neaolitanska golfen, en at de skönaste punkter u jorden, och at dess stränder, der allt ler not menskligheten. Men marken är öfverallt Ore —