Göteborgsposten – 26 mars 1868, sida 1

Gcorge reste sig upp och följde sin stjuffar mekaniskt. Från första ögonblicket då han hörde hurudant hans mors tillstånd var, hade han hyst en fast öfvertygelse att hon genom återsynen af honom skulle återvinna sinnesreda och bli så återställd att han kunde skingra den villfarelse som haft en så förskräcklig inverkan på henne. Endast han kände hemligheten — endast han kunde afhjelpa det onda. Skul.o detta misslyckas, ville han upptäcka allt för mr Felton och sin stjuffar, hvars förändrade uppförande mot honom aflägsnat faran af några dåliga resultater för moåren af en sådan upptäckt. Mr Carrathers ledsagade George genom en stor korridor till ett rymligt och luftigt rum, hvarest fönstren stodo vidöp na och hvita gardiner fladdrade för vinden som doftade af blommorsas och löfvens vällukter. Straxt innan för dörren gjorde han ett tecken åt George att stanna och närmade sig derefter en stor länstol, hvars höga ryggstöd dolde den person som satt deri för Georges blickar. Han lutade sig ned öfver stolen och yttrade i en ömmare ton än innevånarne på Poynings varit vana att höra: — Laura, jag har fört med mig någon som önskar träffa dig. George kunde ej se något från den plats der han stod, men han slöt till att det gifvits ett bifallande tecken, ty mr Carrathers vinkade hastigt till honom att komm fram och i nästa ögonblick stod han vid hans sida och hade sett sin mors ansigte. I det följande ögonblicket hade hans mor störtat upp ur stolen och med ett genomträn