Göteborgsposten – 26 mars 1868, sida 1

Thorsdagen den 26 Mars. dom icke skall slå in då hon profeterar 40 dagars frost om köld inträffar å Marie Bebådelsedag. Nya Teatern. När vår längtan tid efter annan sträfvat åt samma mål och vi slutligen efter otaliga hinder stå invid detsamma, händer det icke då ganska ofta att oförnöjsamheten, som alltid lurar på botten af menniskonaturen, helt plötsligt träder fram i förgrunden och gäckande påpekar här en brist, der en annan? Jo visserligen. Och så sönderplockas bit för bit det som vi nyss ansågo så estersträfvansvärat, som vi redan stodo färdiga att skänka vår hyllning, vår beundran. Men lyckligare hade vi varit, om vi fått följa vårt första intryck, om vi fått hängifva oss åt njutningen af det vi egde i stället för att överlemna oss åt en såvitsk längtan efter en fullkomlighet som jordelifvet så sällan förmår erbjuda. Dessa våra reflexioner ha föranledts af Loriniska oporasällskapets första föreställning sistl. Tisdag. Det var UIl Trovatore som uppfördes, men det var lika litet den trovatore som maästro Giuseppe Verdi först tänkt sig och sedan skänkt en beundrande samtid, som en tafla af Salvator Rosa skulle vara ett mästerverk, på hvilken väl figurerna sunnos men landskapet saknades. Det var fragmenterna af ett konstverk vi sågo, icke konstverket sjelst. Hufvudpartierna funnos, till en del förträffligt besatta, vissa accessoirer såsom orkestern och baletten voro likaledes oklanderliga, men den vigtigaste, kören, saknades totalt. Man gick derigenom miste om operans I:sta så väl anlagda, stora inledningsscen med thy åtföljande Fernandos karakteristiska ballad, hvilken med ens försätter åhöraren in i handlingen, om zigenarekören i andra akten, soldatoch nunne-kören i samma akt, om krigar-kören i tredje akten 0. s. v. Detta kunde naturligtvis icke undgå att, isynnerhet till en början, inverka störande, men å andra sidan: hellre ingen kör än en dålig, hellre harmoni i orkestern, hvilken fått ötvertaga körpartiet, än disharmoni på scenen. Ja, vi gå ännu längre, bäst vore att i detta hänseende uppgitva alla anspråk på åstadkommande af illusion, bäst att låta äfven de handlingen störande, stumma, löje uppväckande statisterna, exempli gratia grefve Lunas brokiga, sammanraftsade följe, alldeles försvinna. Oassedt otvan anförda, oöfvervinneliga briater skänkte operans upplörande ett stort nöje, ty hvad man fick höra var sång, icke skrik; rösterna egde det musikaliska välljud, hvilket är första vilkoret tör att musiken skall höja sig till konst. icke nedsjunka till ett nödbrödshandtverk. Främst bland de uppträdande sätta vi Azucenas representant, m:i Cari, som med en altröst al ovanlig skönhet och klang föronar en dramatisk tramställningsförmåga, som ovilkorligen måste rycka med sig. Utan att onödigtvis forcera rösten lyckades hon alltid att träffa rätta uttrycket för denna glödande, af kärlek och hat sönderslitna karakter; den vilda, trotsiga zigenerskan framträdde i all sin dystra storhet genom hennes kraftiga spel utan att detta dock någonsin ölverskred det skönas gränser. I de stora scenerna i andra och iredie akterna, i duetten och trion i fjerde framstod hennes talang på ett så glänsande sätt att dessa nu för första gången på vår scen fingo sin rätta färg. Publiken visste också att sentera detta och hedrade denna verkliga och redbara artist med oupphörliga applåder och inropningar. M:ll Calesto, Leonora, förstod ätven aw intaga publiken genom sin klingande, om än något tunna sopran, sitt om en god skola vittnande, vårdade töredrag och sitt känsliga spel. Duetterna i första och sjerde akterna och Miserere-scenen buro vittne om lika mycken musikalisk smak som dramatisk finess. Hvad som Leonora i detta sistnämnda hänseende besatt, brast deremot helt och hållet Manrico, hr Bentami, hvilken gat en ytterligt svag bild af den ädle, hängifne, poetiske trubaduren i allt hvad beträffar det dramatiska; men hr B. är ung, nybörjare på tiljan, men en nybörjare som har nog takt att icko vilja briljera med hvad han icke eger och som till på köpet eger en tenor af så sällsynt böjlighet och skärhet att den alltid måste väcka åhörarens symhetiMan öfversåg derföre gerna med spelets bri stor för att uteslutande skänka sitt bitall åt dessa smältande toner, hvilka isynuerhet i den 8. k. vigselarian i slutet af 4:de akten, klingade eå underbart sköna att man knappast ville låta Pr ÖRNEN e 7—nn —