Göteborgsposten – 19 mars 1868, sida 2

ana, och hvars en gäng vidtagna ätgärd han icke kan ändra... De vända åter hem, de gode männen. Ert dystert sorl sprider sig bland den i tidningslittera:urens folkskola ännu icke uppfostrade delen af svenska folket, att landets regering icke mera föres af en konung, utan fallit i händerna på åtskilliga herrar i Stcokholm, måbända af konungen nödtvunget valda inom skaran af dem, hvilka i riksdaganes (reml. vår framtids riksdagars) partistrider skrikit längst och hurtigast. — — Och dde stilla i landena, hvilkas upplysta begrepp, lugna, fasta, allvarliga grundsalser och orubbade kärlek till den lagbundna sambhllsordningen fordom utgjorde konungamaktens sanna siyrka och dess säkraste skydd, — de börja att i tankon väga ach mäta de modor och uppoffringar de en gång i farans stund kunde vara beredvilliga att göra til försvar för en dylik konungamakt, ett dylikt statsskick, i striden mot den påträngande republikanismen; de öfverväga om verkligen ...... sed manum de tabula! Vår skildring kan blifva motsvarad af verkligheten; och att den, åtminstone i det mest väsentliga, skall komma att af verkligheten motsvaras, derest den af konungen föreslagna rubbning af vårt statsskick får gå i fullbordan, det säger oss klart tidens demokraliska riktning, i hvars husvudsyfte naturligenlgger ett sträfvande att, så ofta tilllallet det erbjuder, försvaga konungamatkten; at täfvande, som skall ecgas alltmera för hvarje gang elt konungamaktens ic väsentligt tillhörande prerogativ derilrån bortryckes och ingår i hvad man kallar folkets sjelfstyrelse. Mången torde mena, säger förf. att då denna sträfvan sålunda sammanfaller med tidsandan, som man ej kan helt och hållet motstå, så skulle motstånd vara onödigt. Han tror, af aktning för menniskoslägtets tortgående sträfvande till sanning och ljus, och för de krafter det till sådant ändamål har af naturen sig förlänade, att de stora grundsatser, som utgöra den sanna karakteren at vår tids anda, innefatta sanning och ijus — men han tillbakavisar förvillelsen att med vidskeplig dyrkan, såsom för ett obetvingligt öde, falla ned i lydnad för allt hvad man blindt åberopar såsom hörande till tidens anda. Hvarje tidsålder har sina lyten, som måste bekämpels. Ett tidehvarf, hvaruti alla offentligt yrkade äsigter, derför att de af stora folkmassor blifvit offentligt hyllade, varit fullt sanna och kunnat räknas till de grundsatser, hvilka i sann mening utgjorde tidehvarfvet anda, har icke funnits och kommer väl icke heller att finnas. Och det är derför, att menniskoslägtes består blott af menniskor, hvilkas begrepp missledas af passionerna, aldramest i sådana ämnen, som beröra de för menniskorna vigtigaste angelägenheter, hvilka åter blifva de väsentligaste synpunkterna vid karakteristiken af tidsandan. Sanningarne undfå stundom, ja ofta, sådana för deras inre väsende främmande utväxter af öÖsverdrifter och förvillelser, som merändels blifva sjelfva hindren för dessa sannintzars erkännande och framgång. I tidens längd upplösas och ekingros väl dessa villor — eller gå de i byte mot andra villfarelser. Men mycket ondt hinna de dock ofta att verka för den generation, som af dem beherrskas. Förf. antager, att till vår tids anda väsontligt hör ett mera allmänt erkännande af menniskovärdets berättigade tordran, att icke en nation öfverlemnar sig blindt åt en sjeltherrskares egensinniga välde, utan måste ega en lagbunden statsstyrelse, på hvars ledande grundsatser nationens allmänna mening skall ega inflytande. Denna styrelse kan, enl. honom, ej rätt ulöfvas af folkmassan, der den stora mängden är häri minst kunnig, utan bör ölverlemnas åt sådana elementer inom samhället, som kunna med visshet utöfva densamma och gifva åt den ena samhällsmedlemmen skydd mot den andra, åt de många skydd mot orättmätigt förtryck af de få, och åt dessa th ett verkligt skydd mot sådant förtryck af de många; — att tidsandan fordrar den konsbitutionela monarkien: lagbunden styrelse af en statschef i samverkan med nationens valda representanter, under ömsesidiga jemnvigter och garantier i samhällstörfattningen. Och detta allt till förekommande at den ofärd, att under villervallan at massans styrelse statsinrättningen inifrån sönderbrytes och förstöres, allmänna rättstillståndet uppoffras till ett bellum omnium in omnes eller ock nationen af yttre fientlig makt underkufvas. Folkets sjelsstyrelse får derför icke vara det falskt maskerade spelet af republik, som utgjorde principen i vår frihetstids statsskick, då tolkombuden bjödo och rådde öfver konungens rådgifvare, dessa åter bjödo och betvingade den nominelt högsta statsmyndigheten, konungamakten, utan sådan som 1809 års grundlagsstiftare inrättadelden. Förf. antager, att den nu åsyftade ministerstyrelsen icke öfverensstämmer med grundtanken i 1809 års grundlag och hänvisar på Norge, der ärendena visserligen skola, derför att konungens närvaro saknas, afgöras af statsrådet, men Follektiot med rösträtt för dess ledamöter. Vi ha något när rare redogjort för denna uppsats, emedan saken snart kommer under behandling vid riksdagen och endast kan vinna på att ses från tvenne sidor. Flera af förs:s anmärkningar äro för öfrigt redan i och för sig tillräckligt vigtiga, betydelsefulla och intressanta att förtjena allmän och allvarlig uppmärksamhet. Af Zion, lan 1. andlig musik för hemmet, sko1 NA A 3 —