Göteborgsposten – 19 mars 1868, sida 1

UWINYQO. 17 1T DUNNIETOD DUK IM I UNTIL: 180 WA A —— askottets åtgärd, men medgaf att utskottets motivering var otillsredsställande; den hade tilli kommit under hans frånvaro. För att godtgöra utskottets törsumlighet ingick hr Björck :i en vidlyftig deduktion, dervid han visserliigen medgat att 57 och 89 SS R. F. stodo i suiad med hvarandra; men kom dock till det slut att utskottet rätt förfarit. Diskussionen hade nu så länge fortgått att intresset för den redan slappats, och ledamöterna samtalade temligen högljudt inbördes. Då hr Björck slutat, hördes talmannen upprepa Ah. erc. justiliestatsministern — och med ens inträdde en djup tystnad. Med sin vanliga lugna och vördnadsbjudande ton törklarade srih. De Geer, att han icke ville inlåta sig på frågan om riksdagens. grundlagsenliga rätt att göra den ifrågasatta indragningen, utan endast fästa uppmärksamheten derpå, att regeringen under förutsättning att bidragen skulle inflyta för åren 1868 —59 redan anvisat medel, som ungefärligen motsvarade inkomsterna. Då K. M:ticke hade till sin disposition några andra medel, kunde genom en nedsättning at anslaget till fonden följa att regeringen sattes ur stånd, dels att infria sina löften till enskilda och kommuner, som i förlitande på de u-l vade bidragen redan påbörjat arbeten, dels äfven att fullgöra de förbindelser, som hon med främmande makter ingått. Detta vore en ställning, som ingen regering kunde underkasta sig, äfven om den bereddes henne under annan form än ett misstroenderotum. Detta öppna och srimodiga uttalande väckte en ofantlig sensation. Nu först fattade alla att en ministerkris stod för dörren. En sådan ville väl ytterst få framkalla. Jöns Pährsson uppropades. Vare sig att ban icke begripit frih. De Geers uttalande, eller ansåg sig böra säga något, efter som han anmält sig att tala, yttrade han några ord, som alls icke påaktades, om sin ölvertygelse att regeringen nog skulle gilla indragningen. Hr Muren fattade ganska riktigt det nya stadium, hvari frågan kommit, och uttalade den åsigt, att kammaren efter den förklaring, som frih. De Geer afgfvit, kunde bespara sig all vidare diskussion, ty nu visste man ju på hvad punkt frågan stod (starka bisallsrop.) Det var en framtidsfråga om representationer ville öfvertaga de förbindelser, som af rege ringen blifvit ingångna. Vore en förändring i dispositionsrätten at fonden önsklig, så bor de attal derom träffas, men icke framtvingas genom ett maktspråk från representationens sida. Under starka rop på proposition fick Ola Jönsson ordet och talade en lång stund, derunder han försäkrade att kammaren med godt samvete kunde bifalla punkten, men förenade sig med dem som yrkade återremiss. i Flera ledamöter uppropades, men yttrade i sig kort, dels för afslag, dels för återremiss, I allt under den växande otåligheten att få slut ; på frågan. Hr Keij fick ordet, men öfverröi stades at rop på proposition och af starka hostningar, hvilka föranledde en anmärkams af honom rörande den svåra snufvan, som så hastigt angripit kammaren. Utskottets förslag försvarade han medelst anförande af en mängd sifferuppgifter, som få afhörde, wen som föranledde statsrädet Lagerstråle att meddela det den ofantliga tillgång, som hr Keij ansåg sonden ega, bestod i närmare 5 mill. rdr i förskotter till telegrafverket, och att fonden snarare minskats än ökats. i Frih. Liljenerantz uppropades nu. Man såg tydligt, att justitiestatsministerns fasta hållning icke blott öfverraskat utan uppretat honom, och detta framgick af hans yttrande. Han hade icke, såsom hr Lindström, tappat koncepterna, men hade blifvit smärtsamt berörd af b. exc:s uppträdande. H. exc. hade sagt att han icke ville ingå i ämnet, icke i röttsfrågan, och undandrog sig således att uppgifva någon grund eller lemna erforderliga upplysningar. Ministören, som motsatt Big en återremiss för frågans utredning, begärde ———— —l—l— —