Göteborgsposten – 17 mars 1868, sida 1

— Och nu, George, kunna vi öfvergå till det sorgliga ämnet rörande den stackars Deane. Det har alldeles nedtryckt Harriet, som ni väl har gissat. — och sålunda ger ni mig samma råd som Harriet har gifvit mig, sade Ceorge sedan han fått berätta sin historia ånyo och i det han ånyo erfor en smärtsam sinnesrörelse vid tanken på allt det rysliga i detta mord och den okunnighet om dådet, hvari den mördades slägtingar ännu befunno sig. — Jag gör det verkligen, George, sade Routh högtidligt; om ni handlar på annat sätt, skall ni utsätta er för gifna svårigheter och sannolikt för en hotande fara. Under det ni berättat mig allt detta, har jag tänkt på hur lyckligt det var att jag var borta vid den tiden och aldrig hörde talas om mordet, annat än i de obestämdaste ordalag. I detta civiliserade London är det, som ni vet, en så vanlig händelse att man hittar ett lik i floden, att ingen tänker derpå. — Ej i allmänhet, sade George; men de gjorde så mycket buller af detta och voro så öfvertygade att det hängde tillsammans med politiken, att jag ej kan förstå huru någon af oss kunnat undgå att höra det omtalas. — Ja, medgaf Routh, det är högst besynnerligt, men sådana saker kunna hända. Och det är nästan lyckligt, som det tycks, att de göra det, ty om jag blifvit inblandad i polisundersökningen, skulle det ha varit mycket obehagligt för er. — Hvarföre det? sade George; naturligtvis måste san