Göteborgsposten – 17 mars 1868, sida 1

genhet, häremot på ett ganska betänkligt sätt felade. I 12:te punkten af utskottets memorial hade förordats bitall till at K. M:t äskade 22,800 rdr till uppförande af en laboratoriibyggnad å Ladugårdsgärdet för tillverkning af ammunition. Det var uppenbart att för en så ringa summa kan omöjligt en så stor byggnad åstadkommas, att deri kan tillverkas ammunition för hela armöeen. Mot bifall till förslaget uppträdde först kapten Ericson, som ansåg att byggnaden borde uppföras vid Carlsborg. På Ladugårdsgärdet låg den osäkert vid ett krigsanfall på hufvudstaden. Krigsministern upplyste med anledning häraf act den ammunition som i nämnde byggnad skulle tillverkas afsåg egentligen blott det i hufvudstaden förlagda artilleriets behof, och att dylika etablissementer voro erforderliga vid alla större artilleristationer. Med mycken skärpa i ton och uttryck uppträdde ätven kapten Adlersparre mot förslaget, men förklarade tillika att han bittert ångrade att han icke vid förliden riksdag sökt hindra den då beslutade anläggningen vid Marieberg af en fabrik för tillverkning af kopparpatroner, samt upplyste att den ifrågasatta byggnaden var öfverflödig, enär, utom en som redan funnes, en annan at skärgårdsartilleriet öfverlemnats till landtartilleriets begagnande och ej af det förra på flera år skulle återfordras. Det var påtagligt att dessa uppgifter, lemnade af den man som sjelt är expeditionschet i sjöförsvaret och sjöministerns alter ego voch lite till, skulle göra stor effekt, och så blef ock förhållandet, ty hr Björck uppträdde med förklarandet att efter nu lemnade upplysningar (af hr Adlersparre) vore det tvifvelaktigt om något anslag borde beviljas. Anslaget till etablissementet vid Marieberg hade förliden riksdag egentligen blott ställts till K. M:ts disposition; nu visade sig af diskussionen att anläggningen icke bort ske vid Marieberg, hvadan tal. fritog kammaren för det ansvar som genom ett misstag i detta fall kunde uppstå. Om meningen vore att vid. Carlsborg anlägga ännu en dylik verkstad, så innebar det en misshushållning och då borde anslaget till Mariebergs verkstad icke hafva beviljats. — Grefve Posse yrkade äfven afslag, med anledning af hr Adlersparres upplysning. Krigsministern upplyste att K. M:t gifvit befallning om anläggandet af en verkstad för kopparpatronstillverkning derföre att den vid Marieberg anlagda i allmänhet icke kunde åstadkomma mer än hälften af det antal som för redan beviljade anslag årligen borde tillverkas. Det var just för att icke koncentrera ammunitionstillverkningen, hvilket medförde stora olägenheter, som etablissementet vid Carlsborg beslutats, och kostnaden derför sknlle utredas genom tillgängliga besparingar. V. talmannen Mannerskantz ådagalade älven den ifrågavarande laboriibyggnadens behöflighet och nyttan af en forcerad ammunitionstillverkning. Då under diskussionen skarpa förebråelser af flera talare, bland andra af hr Adlersparre, frih. Liljenerantz, grefve Posse och hr Björck, riktats mot krigsministern, så erinrade frih. Gripenstedt derom, att en ledamot i engelska öfverhuset sagt, att ingen post vore så äfventyrlig som krigsministersposten, ty under fred var krigsministern i fara att bli hängd för hvad han gjorde, och i krig för hvad han underlåtit att göra, och precist samma erfarenhet hade tal. funnit bekräftad här. För sin del ansåg tal. af så stor vigt att riklig tillgång på ammunition funnes, att han icke på sitt ansvar ville taga en vägran af det begärda anslaget, och han uttalade sin förundran öfver den hastiga omvändelse, som statsutskottets ledamöter undergått. Frih. Liljencraotz trodde att våra krigsministrar ingalunda sväfva i någon fara, ty här bade litet eller intet gjorts af dem. Meningen var icke att hindra, utan blott att in