Göteborgsposten – 17 mars 1868, sida 1

korthet sagdt, han gjorde honom lika färdig att skatta sig lycklig öfver återknytandet af deras förtrolighet på hans nuvarande moräliska ståndpunkt, som han under fordna förhållanden varit att knyta den. Rouths goda lynne tilltog i samma mån som han gjorde sina umgängesgåfvor gällande. Han kände sig stolt öfver den djefvulska skicklighet han egde i förställningskonsten. Han exellerade deri, han roade sig åt dess utöfvande och han hade ej haft detta nöje i så hög grad på länge. Han hade gjort penningaffärer, det är sannt, både med och utan svindleri, men han hade endast haft tillfälle att använda en viss gren af sin förmåga. Hans öfrertygande vältalighet, hans personliga inflytande, den utomordentliga slughet och lätthet hvarmed han kunde draga folk vid näsan, hade legat slumrande en tid. Som en sångare, hvilken för en tid förlorat sin röst men plötsligt finner rena och välljudande toner åter framgå ur strupen med all deras fordna styrka och ljufhet, fröjdas öfver sin återvunna förmåga, på samma sätt fröjdades Stewart Routh då han märkte det nöje, den entusiasm som nästan kom George att glömma det stundånde pinsamma samtalsämne hvilket inom några minuter skulle afhandlas, då han lyssnade till denne förförare som aldrig förr utöfvat en sådan tjusningskraft på honom. Omsider framsattes vinet på bordet, och då blefvo de befriade från betjentens närvaro. I detta ögonblick kände Routh så fullkomligt att han återvunnit sitt välde öfver George Dallas att det var helt likgiltigt och blott med en ringa grad af tvång som han yttrade: