Göteborgsposten – 17 mars 1868, sida 1

— äk — a AA— ämpning af grundsatsen: den strängaste sparsamhet är af nöden. Vi skola redogöra för dessa tre representanters särdeles praktiska förslag — innan vi omnämna några märkliga episoder vid behandlingen af fjerde hufvudtiteln --men böra förulsända den upplysningen att dessa förslag, såsom fallet ofta är I med nya och stora idåer, icke ännu hafva I vunnit erkännande. i Liss Olof Larsson har föreslagit att krigsministern icke af staten skall uppbära någon hushyra, antagligen derföre att företrädesvis nämnde minister ständigt bör vara på rörlig fot. Haa bör dagen om vistas på sitt ombetsrum, om nätterna kinesa i tamburen för att ögonblickligt vara tillhands vid första stöt i krigstrumpeten. Den indelta armeens officerare måste vänja sig vid ett sparsamt lefnadssätt, för utt blifva stridslystna, härdiga och modiga på slagfältet. Derföre är det antagligen som Jöns Pährsson och Liss Olot Larsson hvar för sig påyrkat att den löneförbättring som ända sedan 1858 utgått till nämnde officerare icke vidare bör beviljas; och af samma fullgiltiga skäl, samt dessutom för konseqvensens skull, är det tvifvelsutan, som den senare representanten påyrkat att den värfvade och indelta armåens samt beväringens allt annat än rundeligt tilltagna proviantering skall minskas. Emedan färdighet i vapenbruk i fredstid är öfverflödig, eller mindre behöflig, och kan hafva en menlig stridslust till följd, så är det väl som C. A. Larsson påyrkat att hela anslaget till indelta armens vapenöfningar bör indragas, och i stället användas till anskaffande af tidsenliga gevär. Jöns Pährsson har nöjt sig med att minska nämnde anslag med 400,000 rdr, men tillika yrkat att med beväringsmanskapets öfningar böra anstå. Hvad gagn kan det väl medföra att, då Sverige åtnjuter den aldra djupaste fred, bevilja ökadt anslag till fortifikationens praktiska öfningar? Derföre har ock Liss Olof Larsson yrkat att det för dylika öfningar begärda anslaget icke må beviljas. Af samma skäl är det förmodligen äfven som nämnde motionär yrkat afslag å alla äskade anslag till befästningsarbeten, och emedan lifoch släpmunderingar icke ersordras, så yrkar Jöns Pährsson att å anslaget dertill 262,520 rdr skola indragas. Carl Anders Larsson vill idke veta af något anslag till officerares anställande i utländsk krigstjenst. Deras skildringar vid hemkomsten hur det går till i krig, kunna uppreta vårt gamla krigarebegär. Han vill icke heller bevilja anslaget till armåens pensionering. Han erinrar sig troligen att Gustaf III tillgrep den af armon sjelfbildade pensionsfonden för statens räkning och spolierade den, men hvarföre tillät armen detta tillgrepp? Om så icke skett, hade nämnde pensionsfond länge sedan varit den rikaste i Sverige. Men, som sagdt är, statsutskottet har alls icke lyssnat till dessa motionärers ganska radikala och om största sparsamhet vittnande förslag. Statsutskottets ledamöter äro så allvetande och allvisa, eller göra anspråk på att så vara åtminstone. Mea de äro blott fackmän tyvärr! Emellertid, om nämnde motionärer blott tillätos att göra sina åsigter gällande — de ofvan anförda förslagen äro påtagligen endast preludier — så lider det intet tvifvel att vårt landtförsvar snart skulle reduceras till ett minimum, och detta likasom kostnaden derföre bli så ringa att Sverige i begge dessa afseanden åtminstone skulle ådraga sig hela Europas uppmärksamhet. Öfvergående nu till Andra kammarens behandling af fjerde hufvudtiteln, så var den i afseende på några punkter i statsutskottets vetänkande så märklig, att vi derför skola redogöra, men — vi kunna ej neka dertill — under en känsla af obehag. Det var dock mindre besluten, än omständigheterna som föranledde dem, hvilka på oss gjorde ett vidrigt intryck, ty vi erforo att representanter, hvilkas bildning och samhällsställning ålägga företrädesvis dem att iakttaga takt och grannla