Göteborgsposten – 16 mars 1868, sida 1

— — — — —— irende, fordra lika rösträtt för alla inom ett samhälle. Det torde åligga oss att först undersöka, huruvida en dylik röstegrund är rättvis eller möjlig. Älldenstund det tillhör fullmäktige inom en kommun att äfven votera om de skatter, som skola åläggas dennas medlemmar, skulle, om rösträtten vore absolut oinskränkt, äfven sådana personer, som inga skatter erlägga till samhället, bli representerade inom kommunens fullmäktige. Denna rösträtt finnes som bekant i Nordamerikas Förenta Stater, der man ingalunda lyckönskar sig öfver detta förhållande. De kommunala skatterna ha der stigit till de enormaste siffror, hvilka helt och hållet drabba de förmögnare klasserna. Ett törderfigt och korrumperande slöseri med de allmänna medlen eger derstädes rum, och det finnes ej få bildade amerikanare, som erkänna, då de kunna göra det utan fruktan, att om något skall i Förenta Staterna undergräfva dessas institntioner, så är det just den allmänna valrätten vid kommunalval. Detta är äfven helt naturligt. De, eom ej erlägga skatt, utan disponera genom sina röster öfver andras penningar, hafva alla tänkbara skäl att vara slösaktiga, men icke något att hushålla. Stuart Mill, hvilken väl ej kan af någon tillvitas reaktionära tendenser, säger ock derom: Så ofta det är fråga om penningeaflärer, är hvarje rättighet att votera, som tillerkännes dem, hvilka ej erlägga skatt, ett våldförande af grundprincipen för en fri styrelse — en bristfällig organisation, der makten att beskatta finnes, men intet intresse att väl utöfva den. Det är alldeles detsamma som att tillåta folk att gräfva i andras fickor, för att uttaga hvad de behaga anse vara nödigt för det allmänna bästa. Sanningen häraf torde tramstå så klar och tydlig, att vi ej vidare behöfva orda derom. Också torde det endast vara ett ytterligt fåtal i vårt land, som i sjelfva verket hyllar en sådan allmän rösträtt annat än till frasen. Deremot är deras antal större, hvilka fordra lika rösträtt för alla akattdragande i ett samhälle. I sjelfva verket äro, förutom brottslingar och fattighjon, alla skattdragande. Den sörfallne uslingen, som smyger raglande kring krogen, gifver sin tribut, om än indirekte, till samhället, i det han genom tillfredsställandet at sin last ger detta tillfälle att indraga en ansenlig bränvinsskatt, hvilken minskar beloppet af de omedelbara skatterna. Det är dock visst, att dessa indirekta afgilter icke ingifva den, som erlägger dem, något intresse för de allmänna utgifterna. Här kan det således endast bli fråga om dem, som erlägga direkt skatt till samhället. Vi bafva derför nu att undersöka, huruvida en dylik röstegrund kan vara bill.g att införa under våra närvarande förhållanden. Då vi säga: under närvarande förhållanden, är det tydligt, att vi till principen erkänna den lika rösträtten för alla skattdragande. Det skall framgå af vår undersökning, om vi kunna godkänna den nu eller först framdeles, då nödiga förutsättningar ernåtts. Det är endast rättvisa, då hvarje person har uti menskliga angelägenheter, i hvilka han är direkt intresserad, rätt att lägga sin röst med i vågskålen. Men om ock en hvar bör ega en röst, bör denna vara lika för alla? Vi låta Stuart-Mill besvara detta spörjsmål. Han gör det i sin bok om det representativa styrelsesättet på ett förträfligt sätt, då han säger: När två personer, som hafva ett gemensamt intresse i samma affär, äro at olika meningar, fordrar rättvisan då, att bådas meningar skola anses hafva samma värde? Om, med lika dygd, den ena af dessa personer är den andra öfverlägsen i förstånd och kunskaper — eller om förstånd och kunskaper äro lika, men dygden hos den ena större än hos den andra, så skall dens mening, som är öfverlägsen i moraliskt och intellektuelt hänseende, alltid