Göteborgsposten – 12 mars 1868, sida 1

den långa strid hon utkämpat med sådan framgång. IIan försökte att lugna henne och älskade och beundrade henne alltmer för hennes fina qvinliga känsla. -Rysligt, alltför rysligt! mumlade hon under det non ännu höll ögonen gömda i sina darrande händer. Men huru har ni fått veta det? Säg mig allt hvad ni vet. George berättade henne nu alltsammans utan omsvep och utan att glömma en enda omständighet. Hon lyssnade ifrigt och under berättelsens fortgång blef hon fullkomiigt lugn. George uttalade sin förvåning öfver att Routh ej gjort denna upptäckt, hvilken tvingat sig på honom, Dallas, men Harriet förklarade denna omständighet ögonblickligen. — Ni glömmer, sade hon, att han ej var i London. Minns ni ej att då ni vid er återkomst från Amberst, kom till mig sade jag er, att Stewart var borta, tvungen att dölja sig för sina kreditorer, stackars karl? Han hörde sannolikt aldrig talas om mordet; han intresserar sig aldrig för sådana rysliga saker. Han har verkligen aldrig nämnt ett ord om saken för mig, och naturligtvis skulle han genast ha vetat att den mördade mannen var Deane. Blotta namnet på restaurationen vid the Strand, hvarest han sjelf ämnat intaga sin middag skulle ha uppväckt den föreställningen. — Alldeles riktigt, sade George; det var den omständigheten som i så hög grad uppväckte min förvåning och gjorde mig angelägen att få träffa Routh. — Ett eget omständigheternas sammanträffande, sade Harriet, lika märkvärdig som händelsen är ryslig. Det