Göteborgsposten – 11 mars 1868, sida 1

och liflig. som jag var förr, men jag hav lika mycket mod. Kom ihag huru stort inflytande jag haft ölver George Dallas; det är fortfarande oförändradt; låt mig nyttja det tili min yttersta förmaga. Om det felar, nå då — — hon talade mycket sakta och lade sin hand tungt på hans skuldra vid dessa ord — da ha vi blott att göra hvad jag atminstone alltid har velat. Deras ögon möttes och de blickade stadigt på hvarandra under nagra ögonblick. Routh drog med svårighet blicken ifrån henne och yttrade dystert: Naväl, låt det vara så: ni måste träffa honom först, men jag förmodar äfven jag nödgas träffa honom ; Jag kan ej undgå det. UEtt ögonblick såg hon på honom med en e. vondomlig blick och skuggan af ett smaleeude sväfvale öfver hennes läppar. Kunde han un lgå det? Det var hans tanke, hans fraga. Skulle hon nagonsin ha frågat det för sin egen del? Men detta intryck, ocmotstan Higt för qvinnans skarpa iakttagelseförmåga, var endast ögonblickligt. Hon besvarade den lagsinnade frågan ögonblickligt. — Nej. ni kan det ej; saken är omöjlig. Men jag skall träfia honom först och ensam; om jag då lyckas med honom så kan ingen risk uppsta af ert sammantr äffande med honom; om jag misslyckas, måste man se faran i ansigtet. ? Han vände sig bort, lutade sig mot fönsterposten och såg tankspridt utåt gatan. — Ni vet ej när han skall vara här, förmodar jag? sade han hastigt. :