Göteborgsposten – 10 mars 1868, sida 2

— De kände denne stackars man; visste de ej att det var han, som blifvit mördad? . Nes, sade George, vi hade itgen kännedom derom. Huru uppskakade skola de ej bli när jag berättar dem det! kouth skall vara den lämpligaste person i verlden att säga mig huru jag skall gå till väga, för att meddela mig med polismyndigheterna. Men berätta mig nu, Ellen, om min mor. Tiden skred framåt och natten inföll, men den gamla qvinnan och den unge mannen samtalade fortfarande; hon försökte trösta honom och låta honom tro att allt skulle bli godt. Det var ej lätt att meddela George en sådan tröst, uppfyld som han var af samvetsqval och sjelfförebråelser, sorg och onda aningar. Den unge mannens lifliga lynne, gjorde att han illa kunde uthärda en sådan själsspänning och eburu det hos honom ej fanns en skugga af fruktan för hvad som kunde komma att drabba honom tillfölje at vittnosmålet vid undersökningen, öfverfölls han af mörka aningar, mot hvilka hun ej hade makt, ej mod att kämpa. Sålunda lyssnade han till berättelsen om sin mors sjukdom och afresa, läkarens tankar och mr Carruthers planer för hennes trefnad och välbefinnande. Allt mörkare och mörkare föll skuggan öfver hans : — Vi ha ej haft några nyheter, sedan de lemnade Paris, sade mrs Brookes, men jag hoppas träffa miss Carruthers i morgon. Hon skall ha ett bref från sin onkel. — Miss Carruthers! sade George, i det han lifligt uplyftade sitt hufvud. Har hon ej gjort dem sällskap utomlands? — Nej, svarade mrs Brookes; hon stannade qvar på