Göteborgsposten – 10 mars 1868, sida 2

af Lauriwus, kapt. Michael Gustaf Anckarsvärd, Fogelberg, medlajgravören Isak Salmson och grefve Hjalmar Mörner, hvilken siste var nästan en svensk Cruikshank. Då denne elter sin hemkomst till Sverige deltog med Södermark, Nikander, Byström och Stjernstolpe i den vittra och artistiska krets, som samlades hos dåvarande kammarherren von Beskow, var det vanligt, att papper och penna liksom händelsevis blifvit lagda på bordet, der Mörner, utan att tänka på det, stog sig ned och tecknade illustrationer til! det fortgående samtalet eller till lifvet utanför tönstret — likasom Ehrensvärd i tiden, af hvars sålunda tillkomna teckningar, i förbigående sagdt, hans ättling landsh. härstädes grefve Ehrensvärd har en värderik samling. Konstnärskretsen i Rom ökades snart äfven med major Olof Johan Södermark, den store porträttmålaren, som var en atgjord fiende till romantikens oäkta idealisering och älskade naturen. Ilan sparade, såsom porträttmålare, ingen möda att liksom aflocka originalet dess egenheter, för att derur ÅSammarföra, såsom han brukade uttrycka sig, de spridda dragen af den Store konstnärens verk och efterbilda dettad. Närsynt som han var, kunde han sitta framlutad vid staffliet dagar ut och dagar in, utmodellerande med fin pensel det funna videalet. Såsom det bästa bland de af honom utförda porträtter skattas presidenten v. Hartmandorffs, hvilken han målade ej blott con amore utan con furore, eller i harmen på rabulisterna, för att rätt visa dem hvilken man det var. Lika litet som idealister och Åkonstberidare, såsom estetici till professionen på hans öppenhjertiga språk betecknades (en för öfrigt nu åter på modet kommen beteckning), kunde han fördraga revolutionsoch upptågsmakeri, och äfven den goda Fredrika Bremer, som han målade under det franska revolutionen pågick, skall hafva satt hans arm i linigare rörelse, ithy att det var hon, den gamla murklan, som med sina menniskovänliga och silantropiska funderingar tillstälit hela spektaklet, hvilket allt, jemte dodsdomar öfver Lamartine och konsorter, sörkunnades henne, under det penseln gick. I Södermarks efterföljare Gustaf Uno Troili, har, säger förf., porträttmålningen nått en ståndpunkt, som den icke på länge, om någonsin, innehaft i Sverige. Lika varm och naturfull kolorist som von Breda, eger han derjemte Södermarks djupare uppfattning och samvetsgranna utförande. Äfven Wetterling, den nyligen aflidne Carl Gustal Plageman, finnen Ekman, Dahlström, friherre Bennet och Palm sökte erhålla sin utveckling i Italien, etter att hafva lagt vägen öfver Paris, der Carl Mazer, en utmärkt porträttmålare, som dock utbytt paletten mot fotografien, och Carl Fredrik Kjörboe dock stannade qvar. Kjörboe är född i Holstein år 1800, han ingick i svensk militärtjenst och började redan 1831 såsom ryti:iniäctare vid Jemtlands hästjägare utställa jagtoch djurstycken. I Paris uppehöll sig äfven den store Pehr Gabriel Wickenberg, hvilken tillvann sig eu så godt anseende bland de franska lanäkupsmålarne; men öfveransträvgningar, en uppriktigt arbetande ande och kärleken till en ung spanska, hvilken döden frånryckt honom, bröto i förtid hans af naturen svaga kroppskonstitution. Minst torde deremot hemlandets konst halva främjats at de artister, som uppehöllo sig i England, såsom Graffman, marinmålaren Berger, prof. Way, Collberg och Egron Sellif Lundgren, hufvudsakligen ansedd som aqvarellist. Emellertid hade den för konsten vigtiga konstföreningen bildats i Stockholm år 1832 under dåvarande kronprinsen Oscars auspieier. Föreningen anordnade år 1841 en intressant utställning af svenska målares arbelen; tyvärr visade denna, att någon svensk konstskola icke finnes, och man ifrågasatte tillochmed tillvaron af svensk konst. Men konstföreningen blef en god kund hos de svenska målarne, hvilka kunde genom henne bålla sig uppe, och hon stegrade allmänhetens intresse för konstens alster. Det är likväl svårt att afgöra, huruvida den förändrade riktning som, med atbrytande af sekelgamla traditioner, begynte trän denna tid göra sig gällande, i det att koustnärerna mer och mer upptogo de tyska konetorterna i sina resplaner, står i något samband med densamma. I den uppblomstring, som denna tid egde rum uti konstnärslifvet i Munchen, Berlin och Disseldorf, i får väl dock törnämsta anledningen sökas. I i Tyskland utvecklade sig Wahlbom d.ö., BokI lund och Höckert, hvilka blefvo de ledande konstnärerna i historiemåleriet under det nya