Göteborgsposten – 10 mars 1868, sida 2

följdes under tiden den gamla stråkvägen till Italien at historiemålarne Gustaf Henrik Brusewitz och Blackstadius, hvilka återvände, utan att särdeles hafva förbättrat den hemma grundlagda osäkerheten. Denna var icke stort större hos Ringdahl, Wahlbergson, Carleman, Nils Andersson, Lindholm, Jeannette Holmlund, Zoll eller Wallander, som framgent eller till en början stannade hemma ... Det var i hufvudsaken allt ännu den i Gripsholmsminnen versificerade trivialiteten, som här i konsten opåtaldt bushållade med nationens stora minnen. Då det ingen skilnad gjordes i uppfattning och behandling, ej heller i figurernas och taflornas små format, så var det vanligt, att konstnären ena dagen tog ämnena ur sagda minnesskatter, den andra dagen ur verklighetens små förhållanden. Med tillhjelp af gravyroch drägtsamlingarne skaffade han i förra fallet ett slags historisk utstyrsel åt de små mannekinerna, hvilka sammanställdes i mer eller mindre tvangna etällningar kring den handling rubriken angat. 1 andra fallet, eller i den egentliga genremålningen, uvilken sedan slutet af 30-talet tog mer och mer öfverhand, möttes konstnären väl icke af samma anspråk; men der skulle verkligheten ändå på något sätt tolkas i och genom hans uppfattning. Vid detta bryderi var det nu som de från Italien återkomna resepensionärernas sköna typer kommo honom väl till pass och erbjödo utvägar att göra någonting vackert för godt pris. Några dugliga traditioner egde icke heller den äldre konsten att sätta emot detta naturförskönande, som spred sig hastigt och tyvärr ännu förekommer inom den svenska konsten. Efter denna ganska träffande karakteristik af 40-talets historieoch genremålning, säger förs.: Hvad beträffar landskapsmälningen på 40-talet, var det Lars Teodor Billing, som någonstädes i Tyskland lärt sig attsammansätta landskap i större stil, och (den här i Göteborg nu bosatte) Julius Berg, som exploiterade de sydsvenska landskapen, hvilka jemte Stäck och de nämnda italienarne skulle i framtiden uppbära denna branche. År 1846 stiftades konstnärsgillet, i hvilket Wohlfart, Mandelgren och Hylten-Cavallius, folksagoutgifvaren, blefvo själen. De båda senare påtryckte gillet stämpeln af en fornnordisk anda, hvilken fick uttryck i Nils Johan Olssons och Blommers taflor. Blommer är en särdeles egendomlig företeelse, en målare, som lefde och rörde sig inom en bestämd idoch åskådningsverld. Det nordiska och nationela är i hans taflor icke blott ämnena, som äro hemtade från hvad svenska folksången har skärast och älskligast, utan ock formbildningen, som eger det blonda, fylliga, stundom näpna, stundom svärmiska behag, hvilket är tjusande för ett nordiskt sinne. Tyvärr albröt en för tidig död en så lofvande verksamhet. Förf. öfvergår derefter till den omhandlade epokens bildhuggarekonst. Mäktig träder här Fogelbergs emot oss, omgifven af sina väldiga gudagestalter, af hvilka konstnären sjelf ansåg sin Thor såsom det svåraste arbete bildhuggarkonsten kan uppvisa. Träfrande yttrar förf.: Gestalten är helgjuten framgången ur konstoärens fantasi. Om formlösheten ännu svätvar kring den vrede gudens väldiga konturer, öfver hans trotsigt framskjutna läppar, hans vidgade näsborrar, hans hotfulla panna, så röjer den blott dess mera kraften hos det snille, som tvungit den jättelika molnbilden ur en dunkel tornverld att samla sig i en plastisk skapnad. Hr Estlander säger sig händelsevis hafva lärt känna den man, som satt modell till Fogelbergs Thor — han återfinnes i Walter Runebergs Silenus— och kan derför ännu mindre förstå, hvar konstunären funnit karakteren, som utmärker Thorsgestaltens former, så förädlade och förstorade syntes honom dessa i förhållande till de lefvande. Carl Gustaf Qvarnström spred äfven sol i den svenska skulpturens verld, der han först beredde plats åt idyllen. Båda, Fogelberg och Qvarnström, kallades nu att resa minnesstoder åt vår nations bortgångna stora. Fogelberg fick sig en ny trilogi förelagd — Oden, Thor och Balder voro den första —, i det man åt honom uppdrog utförandet af statyer åt Birger Jarl, Gustaf II Adolf och Carl XIV Johan — ett problem som han löste med vanlig framgång. Qvarnström utförde Tegnersstatyen i Lund, Berzeliusi Stockholm, ÅEngelbrekte i Örebro och Gustat Wasa i Westorås. Lyckligtvis afslöts icke denna period i vår bildhuggarkonst, med nämnda båda heroer. Molin upptog deras runor och för dem med äran. Efter att hafva omnämnt hans föregåonde verk, säger fört.: Den glänsande uppgift, som nu föreligger konstnären, Carl XIIl:s ståndbila, skall återföra honom till den