Göteborgsposten – 6 mars 1868, sida 1

AQOQ —F— och förföljdes af de oförbåtterliga. I likhet med flera andra talare ansåg han äfven betänkligt, att då den nya strafflagen ännu blott i tre år varit gällande, förändra det system hvarpå den är bygd. Med anledning af Jonas Anderssons från Östergötland yttrande, att opinionen i landet var för dödsstraffets afskaflande, hvarpå såsom bevis anfördes, dels att vid ett i hans hemort hållet politiskt möte, hade 15 resolutioner antagits, bland hvilka den om dödsstraffet var den 9:de i ordningen, och dels att bondeståndet uttalat sig mot dödsstratfet — erinrade Liss Olof Larsson att opinionen måste vara mycket ombytlig, om i betraktande togs att för ett par år sedan förklarades justitiestatsministern såsom den populäraste mannen i landet, men nu ville man påstå att så icke längre var förbållandet; och tör öfrigt ville talaren upplysa att bondeständets nyss anförda beslut just icke betydde så mycket, då de öfriga stånden hade förkastat förslaget. Frih. Gripenstedt yttrade, att då han sjelf i egenskap at statsråd flerfaldiga gånger deltagit i afgörandet af dödsdomar, ansåg han sig skyldig, äfven med hänsyn till den föreliggande frågans allvarliga beskaffenhet, att lemna några upplysningar. Konungen stadfä stade aldrig nägon dödsdom, såvida ej hela statsrådet derom var ense. Om en enda ledamot i statsrådet hatt några förmildrande omständigheter att anföra, så benådades alltid den lifdömde. I afseende på de dödsdomar, som konungen stadlästat, hade för de lifdomda inga mildrande omständigheter förekommit. Dessa mördare hade utöfvat sina brott icke af passion eller nöd, utan efter kall beräkning, af vinningslystnad, af begär att undandraga sig upptäckt för redan begånget brott, af den råaste grymhet o. s. v. Endast den som genom ransakunmgshandlingarne tagit kännedom! om dessa mordgerningar, kunde bedöma deras hemska beskaffenhet. För dråp dömdes ingen till döden. Man hade sagt att dödsstraffets afskaffande skulle vara en måttstock på landets kultur; men en sådan uppfattning bestrides af erfarenheten. Ha väl kantonerna Preiburg och Neufchåtel, der dödsstraffet afskaffats, stigit högre i kultur och sedlighet än det öfriga Schweitz? Kan man säga att Österrike, Nassau, Ryssland, Rbode Island i afseendo på kultur och civilisation hafva något försteg framför Sverige? Talaren var öfvertygad, att man härpå skulle svara nej, och erinrade derjemte, att den förändring i åsigterna i afseende på denna fråga sedan sista riksdag, som nu hos flera talare försports, sannolikt härledde sig derifrån, att då på sista året ingen dödsdom blifvit fälld, man nu vore inne på den rätta vägen och småningom nalkades det mål, som alla önskade, men att det vore orätt att genom brådska eller oförsigtighet ätventyra ett afbrott i detta glädjande förhållande af de gröfsta brottens förminskning och tramkalla en reaktion i detta asseende. Kamnarrättsrädet Kinmanson, som äfven ansåg att för mord af grof beskaffenhet borde dödsstratfet ännu bibehållas, framhöll, att endast genom folkundervisningens befrämjande och en allvarlig, men välvillig fattigvård, kunde folklynnet förmildras. Ett stort antal talare uppträdde, tillkännagifvande att de dels skulle rösta för, dels emot dödsstraffets afskaffande, och åberopade flera den i deras hemort rådande opinionen. För dödsstraffets afskaffande uppträdde 37 talare och emot 35. Först i Måndags afton förekom dödsstraffsfrågan 1 Första kammaren. Debatten öppnades af häradshötd. Hasselrot (motionär i frågan) med ett varmt föredrag tör utskottets förlag, hvarefter justiticstatsministern hb-l. De Geer yttrade sig med samma humanitet som alltid, nu måhända litet varmare än i Andra kammaren, men med iakttagande af hela den urbanitet som utmärker hvarje hans uppträdande. Sedan förslaget redan sallit i Andra kammaren var det icke behöfligt att ingå i en närmare utredning af frågan, men talaren betonade att han icke trodde på lifvets okränkbarhet, då offret kräfdes för att I mrs Brookes i högtidlig ton, och vil FCan vara I aknnnir-rhat am Sin mare