Göteborgsposten – 5 mars 1868, sida 1

Dixon hade följt med sin fru, och det var kammarjungfrun Martha som underrättade mrs Brookes om att en dame, som blifvit införd i hennes rum, önskade tala med henne. : Mrs Brookes stod upp från den stol hon hade stält midtframför Georges poriält, tog af sig glasögonen, som hon, efter att hafva borttorkat en misstänkt fuktighet på dem, stack i fickan, iordningsatte sin mössa och schal och begaf sig långsamt till hushållerskans rum. Då hon gick igenom förstugan, såg hon en postvagn hålla utanför den öppna dörren; och kusken, en af Pages karlar, tog af sig hatten, då hon gick förbi. — Jag känner icke denna dame, tänkte hon. Ingen här på orten skulle taga en postvagn för att komma till Poynings. Hennes gäst satt på den stora soffan med hästtagelöfverdrag, som om vintern stod vid sidan af kakelugnen omen nu var placerad under det fönster, genom hvilket George stigit in den der minnesvärda natten, som den gamla qvinvan nu lilligt erinrade sig I det mrs Brookes blickade skarpt på den person som stod upp för att helsa på henne, kände hon sig ögonblickligen ötvertygad om att hon stod midtframför ett fruntimmer som kommit i någon bestämd ats gt. Stelhoten i Harriet Rouths ansigte, det ned möda frambragta leendet (ty ensamheten verkade nu hastigt och kraftigt på hennes nerver) och något tvunget och plågsamt i hennes röst väckte en instinktlik fruktan hos mrs Brookes och gjorde henne försigtig. Hon gjorde en