Göteborgsposten – 5 mars 1868, sida 1

nes sorg blandade sig oro, då hon ej visste hvad hon skulle tro. I det minnesvärda samtal som var det sista hon hade hatt med Georges mor hade hon kraftigt förnekat hans brott; men det svaga osäkra hopp hon hyst hade varit helt olika med den tillitstullhet bon hade uttalat, och i den ensamhet och stillhet som nu herrskade i det stora huset, der mrs Carruthers tillstånd icke längre uteslutande fordrade hennes hela uppmärksamhet och sjelfveherrskning, började hennes gamla hjerta att svigta. Hans mor hade lemnat alla de omgifningar som fått en sådan fruktansvärd betydelse. Skulle hon någonsin komma tillbaka? Ellen visste knappt hur hou skulle önska denna fråga besvarad. Det skulle måhända vara bättre och lyckligare att hon icke gjorde det, att hennes trötta hjerta finge klappa sig till ro i ett främmande land och lades till hvila i en annan jord än den hennes son hade färgat med blod. Men hade han väl gjort detta? Hvad visste man em honom? Hvar var han? Det ordentliga huset, de väl inrättade hushållsbestyren påkallade ej den gamla hushållerskans tillsyn. Familjens frånvaro hade endast litet att betyda. Rengöringsdagar afbröto ej sakernas jemna gång i ett hus, hvarest det skulle varit opassande att tro det en absolut snygghets föreskrifter någonsin åsidosattes. Förändringar och reparationer voro störande afbrott, hvilka alldeles icke läto förena sig med Poynings, och der fanns också litet eller intet som kunde afbryta den dödslika enformighet som gamla Ellen hade förutsett, när hon blef ensam i det ståtliga huset, och som nu så plötsligt hade inträdt.