Göteborgsposten – 5 mars 1868, sida 1

olja af politiska skäl än till följd af brotteus förocande. Tal. slutade med att yrka bifall till utskotets hemställan. — II. exc. irib. De Geer hade relan vid motionens remiss till utskottet uttalat sig i imnet inom Första kammaren orh nu helt nyligen i Andra kammaren samt ansåg det derför ej lämpligt att ytterligare ingå i någon vidlyftigare utveckling af frågan, helst densamma numera kunde anses algjord. Tal. ville dock begagna tillfället att i största korthet sammanfatta de synpunkter, ur hvilka han onskade afslag å utskottets hemställan; tal. trodde ej till den grad på menskliga lifvets ofelbarhet att icke detsamma måste uppoffras då det allmänna sådant kräfde, då samhäller kunde fordra sina adlaste söners blod, skulle icke då äfven brottslingens få utgjutas. Tal. ansåg att dotta straff icko bör ur lagstiftningen utstrykas förr än det inre rättsmedvetandet hos folkot erkänner dess obehöflighet; när denna tid vore iune, är omöjligt att beräkna, säkerligen är dev dock ännu icke kommen. Säkrast och fortast skulle man utan tvifvel nalkas detta mål om man ginge till väga på det sätt, som af do yppersta kämparne för dödsstraffets afskaffande tillstyrkts eller att så småningom inskränka Jetta straff så mycket s m möjligt. Inom andra länder hude steget tagits för fullt ut, hvilket vållat en återgång, och detta vore vida menligare än att fortskrida s-kta framåt. Man kunde dessutom J3 lägga nog vigt vid den omständigheten stt under de tre år nya svafflagen egt tillämpnina, af domstol akunnade dödsstraff tillämpats för endast tre brott och det sista för mer än ett år sedan. — Hr Säve erkände väl att svenska folkets seder under sista århundradet förmildrats, men strafflagens förmildrande bade ju dermed gått band i hand. Vådligt vore att alltför mycket binda rättvisans arm, i synnerhet da ännu mycken ondska och råhet uppenbarade sig bland samhällsmedlemmarne. Tal. erinrade om flera omenskliga brott, hvarigenom undanröjts en fader och moder, som ej haft annat fel än att lefva för länge, en maka som stått i vägen för nytt äktenskap m. m. dylikt; sådana mord hade ej skott af egentligt behof, politiska skäl eller öppet utan lömskt som vargen flyger på sitt rof — för sådana påbjuder 1864 års strafflag dodentraff alternativt och detta kan väl ej anses vara för stiängt. Man kan ej begära mer då lagstifningen gått så långt i humanitet att de flesta brott bestraffas med frihetsstaff och blott de allra grossta alternativt med döden. På dessa m. fl. skäl yrkade tal. afslag å utskottets hemställan. — Gresvo E. Sparre ansåg som sin pligt i egenskap at utskottets urdförande att uppträda i denna fråga, ehuru densamma blifvit upprepade gånger samt så vidlystigt omhandlad. Just det att frågan om dödsstraffets upphörande ständigt återkommer utgör ett bevis på civilisationens framsteg, som tal. med glädje belsade Men man bör dock ej gå allt för hastigt tillväga Rättvisan må alltid visa sig mild och medlidsam mot förbrytaren, men den bör dock aldrig förneka sig sjelf. Bland de skäl som anförts mot dödsstraffet är ett, att detsamma utesluter möjligheten till förbättring. Erfarenheten har dock visat, att först dödsdomen förmått åstadkomma väckelse hos brottslingen. Tal. för sin del trodde ånger och bättring vara mera sällsynta gäster inom fängelsets förpestade atmospher än i dödsefångens cell; — ofta nog kan ett frihetsstroff ej medföra den åsyftade verkan och talaren framdrog exempel att frihetens förlust understundom icke är för bro:tslingen så smärtsam som man föreställt sig. Äfven hade man mot dödsstraffet anfört att det skullo kunna komma att drabba en oskyldig. Sådant skullo mähända kunna inträffa i ett land der jury i brottmål förekommer, men det vore ej det ringaste skäl att antaga något sådant inom vårt land och med våra juridiska institutioner, dödsstraff får nemligen ej tillämpas utan iull bevisning, ej ens på egon bekännelse om ej omständighetorva äro bindande. Om man älven mot all rimlighet tänkte sig att en oskyldig blefve vid domstol dömd, så vore det ej sannolikt att regeringen skulle tillåta dödsstraff, då ringaste tvifvel om bevisningen förefunnes. I öfrigt måste väl medgilvas att tidpunkten för nu ifrågasatta förändring vore illa vald, då vår nu gällande strafflag så nyligen trådt i verket. Det vore ej nationen värdigt att så ofta förändra lagstiftnivgen. Tal. föreslog en bättre väg att förekomma afrättni gar, nämligen genom att sprida upplysning, mildra eländet hos de mindre lyckligt lottade, samt höja den lägre befolkningen; dertill ville tal. gerna medverka, men ej till befrämjande af pjunkriga silantropiska grundsatoer, stödda på en falsk filosofi. Tal. yrkade afslig å utlätandet. — Hr v, Koch fann oj nödvändigheten af dödsstraffets tilllämpning här i Sverige tillräckligt ådagalagd, för att önska actsammas behallande cch förordade hifall till utekottets hemställan. I samma eylte uppträdde äfven hrr v. Geijer och Ekenman. — Hr Bergstedt förklarade att allt hvad af dödsstraffets förespråkare blifvit anlördt ej förmått rubba den öfvertygelse som alltsedan han började tänka öfver eamhållsfrägor alltmer och mer rotfästat: sig hos honom, och förklarade i öfverensstämmelse dermed sig ej kunna medgifva ott detta lika grymma som ändamålslösa straff qvarstår i lagstiftningen. — Grefve Henning Hamilton uppträdde hufvudsakligen mot dem, som sökt att ur den heliga skrift hemta stöd för sina theorier om dodsstraffet samt klandrade detta sätt att neddraga skriften ibland dessa stridiga frågor med hvilka den ej eger någon gemensamhet samt hvarå någon tillämpning af dess läror ej kan ega rum, — Sedan hrr Caspersson ceh Frisk telat för afslag å utskottets hemställan blef densamma af kammaren utan votering afslagen. I sammanhang härmed återremitterades den del af utlätander som afsäg besvarande af hr Adlersparres ofvanowförmälda motion.