Göteborgsposten – 4 mars 1868, sida 2

förde sitt uppdrag med oro i sinnet. Så, hon är borta? sade han upprepade gånger. Nu skulle jag vilja veta hvarför hon har gått bort och hvarthån hon har begitvit sig. Jag kan väl ej tro att han har ondt i sinnet mot henne, men jag hyser intet förtroende till honom och skall ej längre förlora honom ur sigte än hvad som är alldeles nödvändigt, förrän hon är lyckligt och väl kommen tillbaka hur det än är. — Det är en talrik likprocession i en så liten stad, sade Harriet Routh till uppassaren på gästgifvaregården i Amherst, under det denne dukade bordet till hennes middagsmåltid. Hon satt vid ett fönster och betraktade tankspridd sorgetåget, medan det framskred genom hufvudgatan, till stor fröjd och gamman för en hop gapande ungar och pladdrande barnpigor. -— Ja, min fru, svarade mannen, med glädje gripande detta tillfälle för att närma sig fönstret och sjelf få se litet. — Han var mycket aktad, den gamle mr Evans; ingen man i staden var mera aktad än han. Han gaf alltid godt mål och hade alltid det bästa klädet, och en mera välgörande man och flitigare kyrkogångare, fastän han på sednare tiden var litet döf, fanns det icke i hela Amherst. Harriet såg frågande på den talande. — Jag ber om ursäkt, min fru, ni är främmande här och känner naturligtvis ingenting om mr Evans. Han hade varit skräddare i Amherst, min fru, i öfver ett halft århundrade och hade ett betydligt antal kunder så att