Göteborgsposten – 4 mars 1868, sida 2

tFigaro proklamerar er för violinens drottning Eugene Tarbe. Om cärdegevs konsert yttras i samma tidqning följande: Sedan publiken hemtat sig från sin förvåning, bekräftade den i går den lysande framgång, som blifvit fru Norman-Neruda till del sistlidne Söndag. Ehuru den konsert af Vieuxtemps, som hon hade valt för denna andra debut, icke synnerligen anslog den stora massan af åhörarne, tillskyndade den likväl den stora artisten, som utförde densamma, fyra på hvarandra följande inropningar. Fru Norman spelade violin med en ganska intressant individualitet. Hennes talang liknar ingen af oss känd violinists, och hon intager en ovanlig plats bland alla dessa utländska artister, som komma till Paris för att erhålla bekräftelse på deras rykte. Om hon egde lika så mycken styrka och klangfullhet, som bon är utmärkt i stil, känsla, originalitet och exokution, skulle hon vara nutidens största violinist. För oårigt berättar Figaro: NMan försäkrar oss att fra Norman-Neruda, den violinspelerska, om hvilken mån talar sedan åtta dagar, tillbragt en del af sin ungdom i furstinnan Metternichs familj. Furstinnan synes äfven särdeles intressera sig för denna virtuos, ty i går på Cirque Napoleon gaf hon från sin fåtölj i främsta ledet hvarje gång signal till handklappniogarne. Den sista delen af denna notis kan korrespondenten som åsyna vittne bekräfta. I främsta ledet, belt nära den österrikiska furstinnan, satt för öfrigt den gamle mecenaten, hvars namn man kanske ännu påminner sig i Sverige, sedan det i somras så ofta nämndes i sammanhang med Upsalastudenternas sångarfärd. Den älskvärde gubben blundade, eynbarligen mäkta förtjust, och deltog med en vise högtidlighet i appläderna. Jag anför detta egentligen blott för att få ett tillfälle att helsa från honom till hans många unga vänner i Sverige. John Ericssons handkraftsbåt. I D.N. för i går läses: Kontrakt är nu ppgjordt med Bergsunds mek. verkstad om byggandet af skrofvet till den handkraftsbåt, som regeringen beslutat låta bygga på prof. Priset uppgilves till 50,000 rdr. En afslöjad hemlighet. Sedan medlet af Januari har en mystisk tilldragelse utgjort allmänna samtalsämnet i England och gifvit anledning till en mängd funderingar och hypoteser, äfven af det mest äfventyrliga slag. Det är visserligen vanligt att tillochmed ganska hvardagliga händelser föranleda den mängd personer i England, hvilka ej ha stort annat att göra än med helsan förtära en större eller mindre del af sina räntor, att öfverhopa tidningarne med insända artiklar, hvilka afse att belysa de ifrågavarande förhållandena; men den händelse, hvarom vi här tala, förorsakade en alldeles utomordentlig uppsjö af dylika insända artiklar. Ensamt i Times voro fem; sex sådana dagligen synliga, och då man besinnar att troligen blott ett fåtal af alla dem som insändes blefvo intagna, finner man lätt huru ifrigt detta tillfälle till verksamhet begagnats af sysslolösa hjernor. Förhållandet var följande: D. 8 Januari lemnade en engelsk prestman vid namn Speke (broder till den bekante resanden, hvilken jemte kabt. Baker upptäckte Nilens källor) sitt hem i Sommersetsbire och begaf sig till London för att, som han uppgaf, vara närvarande vid sin bäste väns bröllop, hvilket skulle ega rum följande dag. Han ämnade emellertid vända tillbaka redan samma dag, tog returbiljett och befallde sin betjent att möta honom på Chardstationen nästa qväll. Som tåget ankom till London litet senare ån eljest, tog mr Speke en droska och körde till sin svågers boning pr 79 Eccleston Square, der haa betalade kusken och aflemnade sin natisäck, utan att dock gå in. Efter att ha talat i tio minuters tid med tjenaren i huset, hvilken var från hans socken, och sedan han sagt denne att han skulle gå ut i staden för att köpa en ny hatt samt derefter uträttat någon angelägenhet i Westminster (hvilken, sade han icke) lemnade ban ganska riktigt svågorns hus. Han besökte, såsom ban sagt sig skola göra, en hattmakare i Warwick-Street och köpte en ny hatt, hvilken han bad att hattmakaren skulle sända hem till hans bostad i n:o 79 Eecleston-Square, men icko senare än kl. tre qvart till 7, alldenstund han var inbjuden till middagssällskap kl. sju. Då han gick ut ur hattmakarens butik var kl. precist half 6. Från detta ögonblick såg man icke det ringaste till honom, och det enda spår man hade efter honom var, att den hatt, han hade på sig, omkring kl. 7 blef sunnen i Birdcage-Walk af en arbetskarl som tog honom hem till sig i afsigt att sjelf använda den. Då mannen emellertid några dagar senare läste i tidningarne en kungörelse om mr Spekes oförklarliga försvinnande och såg samma namu i hatten, bar han den till polisen. Upphittaren är bekant för att vara on mycket ordentlig man, och man hade allt skäl att anse hans förklaring öfverensstämmande med sanningen. Den gata der hatten hittades är bred, starkt upplyst och mycket trafikerad, och utan att tala om poliskonstaplarne finnas der skyltvakter i närheten, som nödvändigt måste ha hört en af mördare öfverfallen persons rop. Dessutom var mr Speke en stor stark man, som ej skulle låtit öfvermanna sig utan att göra kraftigt motstånd. Då han dessatom var fullkomligt frisk både till själ och kropp, bade fast karakter och sällsynt lyckligt lynne, var det icke heller troligt, att ban i ett plötsligt anfall af vanvett afdagatagit sig sjelf. Lika litet kunde man antaga, att han gömt sig eller rymt ur landet, alldenstund han skildras som en högst förträfflig, allmänt aktad och ansedd man, som ända från ungdomen fört en otadlig vandel. Det var naturligt att, såsom vi redan nämnt, en sådan mans försvinnande skulle ge anledning till en mängd gissningar af alla möjliga slag. Så framställde en person i tidningarne som en möjligbet att han blifvit mördad i sin systers hus, hvilket var mycket stort och ödsligt, och till största delen stod obebodt. Flera andra trodde att han blifvit lockad in i Westminsters många hålor och der fallit offer för sin lätttrogenhet. En prest berättade, huruledes man flera gånger lagt snaror för honom, genom att söka narra —92 cf rr E — 2 Mm am mm — — — BR dd a 0o 2—