Göteborgsposten – 4 mars 1868, sida 2

ring, vill jag dinera ute och lemna dig åt dig sjelf. Der, det är bäst du gömmer dem. Med dessa ord tog han brefven på ett bord, hvarpå han hade lagt dem under hennes tal, och gat henne dem. Hon gick ett steg närmare intill honom, tog brefven, men lät dem plötsligt falla på golfvet och kastade vildt sina armar om Rouths hals. — Harriet, Harriet, hvad fattas dig? sade han i det han försökte upplyfta hennes ansigte som hon med en förskräcklig kratt tryckte intill hans bröst. Hon svarade honom med ett snyftande som var så sallt af förtviflan att tillochmed hans förhärdelse icke kunde hålla stånd emot den. — Min älskade, min dyrbara, min törträffliga vän, håll upp! var allt hvad han kunde säga i det han nedböjde sitt hufvud öfver henne och tryckte henne hårdt intill sig. Under flera ögonblick förblef hon i samma ställning; derpå upplyfte hon sitt bleka ansigte, utsträckte sina händer och drog hans ansigte ned till sitt, gaf honom en kyss som genomisade honom med en okänd förnimmelse af fruktan och fördömelse, släppte honom derpå plötsligt och gick. Mr James Swain emottog det honom utlofvade arbetet vid South Molton-street förrän han hade väntat det, ty då han i enlighet med mr Rouths önskan kom till nir 60 för att fråga damen när hans tjenst behöfdes, fick han veta att hon var borta och att han skulle bära ned koffertarne så att de kunde bringas till deras bestämmelseort på den kärra som höll utanför dörren. Jim ut