Göteborgsposten – 3 mars 1868, sida 1

vudsakligen dersöre att, enligt hans äsigt, dödsstraffets asskaffande icke egde stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Hr Lindström erkände sig sedan I sednaste Riksdag och särdeles till föld af nu förda diskussion hafva ändrat olvertygelse i denna fråga. Han yrkade likväl död på dodsstraffet, men ville gfva deliqventen någon beredelsetia. Visserligen borde man i en dylik fråga icke lemna känslan obörd. men man måste äfven och framför allt låta besinvingen taga ut sin rätt. Väl syntes det att åtskilliga mördare icke låtit sig afskräckas af dödsstraffet från att begå brottet men deremot hade detta straff så kerligen afhållit hundra — ja tusentals från att föröfva mord. Då derföre dödsstraffets upphäfvande ännu för närvarande kunde kosta många oskyldiga menniskors lif yrkade tal. dess qvarstående i lagen. Frih. Gripenstedt ville icke undanhålla sig att yttra några ord i denna fråga, dels för dess stora betydelse, dels derföre, att han flerfaldiga gånger varit i tillsalle att taga densamma i betraktande och erhålla närmare kännedom om de grofva brott, öfver hvilka dödsdom blifvit fålld. Samtliga statsrådets ledamöter och äfvenså högsta domstolens hade varit i samma ställning. K. M:t faststälide aldrig någon dödsdom, så vida ej hela statsrådet derom var ense. EInde åter en enda ledamot deraf haft några giltiga förmilarande skäl att andraga, benänades alltid den bfdömde. Talaren förklarade, det hans samvete aldrig anklagat honom för dödsstraffets orättmätighet; han hade nu ytterligare bhfvit styrkt i sin tro på motsatsen genom de föredrag han åbört under detta sammanträde. Man har påstått att rattsmedvetandet fordrade detta straffs upphäfvande; flera hafva dere mot förklarat att så ej är förbållandet. Man Har äfven påstått, att samhället mördar af hämnd, och så äfven brottslingen. Dessa påståenden voro oriktiga: samhället dödar för att gifva skydd så väl åt sig sjelst som åt dess medlemmar. Ej heller begås morden af passion eller nöd; ty enligt alla de berättelser om grofva brott, hvilkas sanningsenlighet han hait tillfälle att konstatera, hade dessa brott förestafvats af de nedrigaste motiver, såsom vinningslystnad, begär att undandraga sig upptäckt för redan begånget brott, grymbet 0. 8. v. Dylika motiver kunna icke ursäktas. Talaren erinrade, att för sådana brott, hvilka icke kunde betraktas som mord, fanns uti lagen rubriken dråp, och för sådant var icke dödsstraff bestämdt. Det öfverlagda mordet har såsom nämndt, sitt ursprung ur de skändligaste bevekelsegrunder och förbrytaren utvecklar en illfundighet att dölja sitt brott bvarom ingen kan göra sig begrepp, som ej haft tillfälle att närmare skärskåna deser hemska företeelser. Den yttrade åsigten att dödsstraffet förvildar ansåg talaren var oriktig; visserligen medgaf han att sjelfva executionen hos en och annan kunde framkalla en känsla af grymhet, men talaren insåg icke hvarför det skulle vara nödvändigt att verkställa dödsdomar såsom nu eger vum. Man säger att straffets uppbörande skulle vara en måttstock på landets kultur. Eu dylik uppfattning bestredes af erfarenheten. Siå kantonerna Freyburg och Neuchåtel, hvilka afskaffat dodsstraffet högre än vi? Kan man påstå att Österrike, Nassau, Ryssland, Rhodo Island, i afseende på kultur och civilisation, hafva något försteg framför oss? Talaren var öfvertygad, att så ej var förhällandet. Således hade mar ej heller häri något skäl till strafsots borttagande, allraminst om man blott åsyftade att gifva landet utseende af en högre kultur, på samma gång man fruktade för sjelfva saken. Dettar skullebevisas en fiärdfullhet, som vore hvarken landet eller representationen värdig. Talaren ville sasta uppmärksamheten på en omständighet, som kunde gifva ytterl gare skäl till en sådan förändring i asigterna i afseende på denna fråga sedan sista riksdag, som hos flera talare sorsports. Det syntes nemligen talaren att, då på sista året ingen dödsdom blifvit fälld, man nu vore inne på den rätta vägen och nalkades småningom det mål alla önskade. Det vore derföre orätt att genom brådska eller oförsigtighet äfventyra ett afbrott i detta glädjande förbållande af de gröfsta brottens sorminskning och sramkalla en reaktion i detta afseende. Hr Hierta ansåg brottmälsstatistiken icke tillräckhgt tillförlitlig, för alt deraf kunna bilda en öfvertygelse om dödsstraffets nödvändighet, och framhöll det för menniskotanken afskräckande i ovissheten buruvida ej en oskyldig menniska kunnat föras till afrättsplatsen. Yrkade bifall a utlåtandet. Likaså hr Svensn. Hr G. Hedenberg deremot talade för afslag derå. Hr Ridderstad motiverade sin åsigt att dödsstraffet borde afskaffas dermed, att våra brottmålsannaler mest äro uppfyllda af namn tillnörande den fattigare solkklassen. Detta vore en följd af dåliga institutioner. Dödsstraffet utgör ett värn för verkningarne af dessa daliga institutioper och skyddar således sjelfva dessa institutioner. Hr Björck förordade äfven detta etrasfs upphäfvande, dels ur rättslig och dels ur moralisk synpunkt, såsom bidragande till sedernas förmildring. Han ansåg för öfrigt att den korta tid den nya strafflagen hannit tillämpas icke vore något skäl för straffets bibehållande, då denna strafflag, ehuru länge förberedd, var intet eller obetydligt känd af allmänheten. Ärr Hörnfelt och C. Ivarsson uttalade sig för utskottets förelag, hvaremot brr Lundström, A. v. Proschwitz, A. Gudmundsson, Bjerkander och Medin förkastade detsamma. Hr Kinmansson ansåg tiden annu icke inne att afskaffa dödsstraffet, så länge ävnu vattenoch brödstrasfet samt bysättniogstvånget qvarstodo i vår lagstiftning. Talaren framhol orättvisan mot den lägre och fattigare befolkningen af dessa straff och angaf såsom medel till deras borttagande vara folkundervisningens befrämjande samt en allvarlig och vålvill g fattigvård. Om man AA — 11 J — Å