Göteborgsposten – 3 mars 1868, sida 1

lugn var borta. Den hjertliga otvungenheten, det goda förhållandet makarne emellan var försvunnet, och ehuru Harriet visade en lika stor uppmärksamhet för sin mans behof och lika verksamt deltog i hans planer som förr, var detta dock ej längre frivilligt, utan endast frukten af en kraftig och ståndaktig ansträngning, som kostade henne smärtsamma och oupphörliga lidanden. På sednare tiden hade hon varit mycket ensam, emedan Routh hade varit mycket och fördelaktigt sysselsatt. Det nya aktiebolagets affärer, hade god framgång och Routh besökte ofta Flinders och blef väl emottagen. Han hade andra affärer af samma slag om händer och hans penningställning betann sig i ett blomstrande tillständ. Han var på väg att, hvad man nu för tiden kallar, göra lycka, och om Fortuna nu icke vände honom ryggen skulle Stewart Routh snart hafva att vänta hela det anseende som medföljer en lycklig spekulation. Ett återupprättande at hans tidigare ställning var visserligen nu omöjligt, men detta brydde Rouch sig icke om, och ville kanske ej ens hafva mottagit en sådan om den än hade blifvit honom tillbjuden. Att strida, uppgöra planer, påfinna utvägar och den häraf följande spänningen hade nu blitvit nödvändigt för hans existens; det behagade honom och det enda spel han var intresserad af var det förtviflade. Huru långt ban häri hade gått det kände blott han sjelf och Harriet, och han började blitva rädd för sin förbundskamrat. Icke rädd för hennes pålitlighet, hennes trohet, hennes oförfärade och sjelfuppoffrande ståndaktighet; Stewart Routh var lika säker som på sin egen tillvaro att